Rymdpolitik har aldrig varit så vackert, och samtidigt så intetsägande. Dune bygger på första halvan av Frank Herberts klassiska science fiction-roman med samma namn från 1965. Det här förklarar både varför filmen i förtexterna har undertiteln Part One och slutar mitt i bokens handling. Någon uppföljare har inte ens börjat spelas in, det hela hänger på om den här drar in lite stålar.
Paul Atreides (Timothée Chalamet) är tronarvinge till Huset Atreides. En härskarfamilj som galaxens kejsare överlåter kontrollen av den värdefulla ökenplaneten Arrakis till. Under 80 år har kontrollen av planeten legat under det grymma Huset Harkonnen som blivit enormt rika där på att utvinna den psykoaktiva drogen ”Spice”. Samtidigt på Arrakis sker ständiga strider med urbefolkningen fremenerna.
Dune har inte för intet kallats för omöjlig att filmatisera, många försök har gjorts genom åren. Alejandro Jodorowskys grandiosa magnum opus på sjuttiotalet slutade bara med en fantastisk dokumentär från 2013 om hur det hela gick i stöpet. Mest ökänd är David Lynchs beryktade flopp som kom 1984 med Kyle MacLachlan i huvudrollen och Sting som barbröstad krigare. Nu är det Denis Villeneuves tur och med sig har han tagit hela sin audiovisuella arsenal från Arrival och Blade Runner 2049.
Fotot är inget annat än vansinnigt mäktigt, speciellt på IMAX där de vidunderliga världarna kommer till sin rätta. Dune känns i sann mening som en rymdopera. Hänförande i sin storslagenhet och spektakulära scener. Det är svårt att inte gapa och imponeras av de vackra, närmast poetiska, vyerna. Problemet kommer när vi ska bekanta oss med figurerna som bebor dessa världar. Inga rollfigurer presenteras i mer än två dimensioner. Karaktärerna är lika minimalistiska som den brutalistiska designen på deras stenbunkrar och rymdskepp. Timotheé Chalamet är ett vandrande skal som Paul Atreides vi aldrig lär känna.
Dialogen är sparsmakad och består nästan uteslutande av försök att förklara de komplexa intrigerna i Frank Herberts roman. Till viss del lyckas de bättre än David Lynchs version, men samtidigt så var hans kreativa lösningar mer intressanta i sin obegriplighet. Tempot är trevande och fortsätter att vara det hela filmen igenom. Dune är en film du beskådar och bedårar, inte empatiserar med, trots intressanta antikolonialistiska kängor.
Mycket av allt detta hade (och kanske kan om vi faktiskt får en värdig fortsättning) förlåtas om det inte varit för hur de valt att dela upp boken. Filmen klarar inte att leva på sina egna meriter. När vi som publik börjar inse att vi inte kommer hinna få något tillfredsställande slut blir de solstänkta sanddynorna inte lika vackra längre. Vi finner oss stå i kvicksand, där vi inte bryr oss om vi sjunker ner eller inte. Då hjälper inte ens längre Hans Zimmers dundrande vibrationer eller en ensemble att dö för. Dune blir lika öde på känslor som dess vidsträckta ökenlandskap, eller för att citera Robert Broberg: ”Sand, sand, sand, sand, grus och stoft, vilket jävla land! Det e ju öken!”
