Tysklands Oscarsbidrag i kategorin Bästa internationella film kan på förhand föra tankarna till en rad olika typer av filmer. Kort och gott; Alma (Maren Eggert) får i uppdrag att testa en, till synes mänsklig, robot (Dan Stevens) som tagits fram för att göra just henne lycklig. Det brukar ofta kunna visa sig vara en styrka när en film inte bara är genreöverskridande, utan även försiktigt återhållsam i sin premiss. Det blir dock, som i det här fallet, en större besvikelse när filmen inte är mycket mer än det man fick som första intryck.
Maria Schraders film är inte den första att hantera ämneskombinationen artificiell intelligens och kärlek, och självklart är det allt annat än rättvist att försöka jämföra Drömmannen med exempelvis en tungviktare som Spike Jonzes Her. Men det är intressant att att kasta ett öga på hur man väljer att berätta liknande historier. I det här fallet flyter allt på tydligt ur protagonisten Almas perspektiv i ett karaktärsdrama som har en tendens att repetera sig själv genom filmens gång. Man förlitar sig på de två huvudkaraktärerna som också är filmens stora räddning. Maren Eggert gör en bra insats som Alma, men det är framförallt Dan Stevens som är filmens stora behållning i sin fängslande tolkning som roboten Tom.
Drömmannen snuddar vid flera intressanta idéer och frågeställningar, men i slutändan handlar det om Almas liv och hennes relation till Tom. Det är något man kanske tidigt måste acceptera för att uppskatta filmen mer.
