Kristoffer Borgli fortsätter undersöka dagens behov av att synas. Nu med fokus på cancelkulturen. Fast till skillnad mot Signe i Sick of Myself så söker professor Paul Matthews (Nicolas Cage) inte några femton minuter i rampljuset. Han lever i ett olyckligt äktenskap och drömmer att bli erkänd som en duktig evolutionsbiolog. Istället börjar han dyka upp i människors drömmar. Hans tonårsdöttrar intresserar sig nu för sin töntiga pappa som får stjärnstatus. Frun Janet (Julianne Nicholson) drar nytta på jobbet av makens kändisskap. När han blir en Freddy Kruger i drömmarnas värld förändras dock allt.
Ska någon spela huvudrollen som Matthews så är det Nicolas Cage. Nedtonade, lite knepiga och sorgsna typer har han gjort förut och han gör det bra. Den excentriska Cage har dessutom utanför filmens värld gett upphov till en mängd olika memes vilket ger hans karaktär en extra dimension. Något han själv var inne på vid en frågestund på Toronto International Film Festival.
Däremot är Borgli spretig i sitt berättande. Uttrycket ”kill your darlings” är något han borde ta till sig. Många roliga idéer är just roliga i det lilla formatet men följs inte upp och det gör att man inte vart filmen är på väg eller vad Borgli vill säga. Uppenbart inspireras han av manusförfattaren Charlie Kaufman och regissörerna Spike Jonze och Michel Gondry. Det absurda från exempelvis Adaption eller Eternal Sunshine of the Spotless Mind känns igen. I den förstnämnda spelade dessutom Cage huvudrollen. Men Borgli är inte på deras nivå, än. Hans blick på vår samtid är god men han missar satiren.
