På Youtube finns ett klipp där Sick of Myselfs regissör Kristoffer Borgli fejk-intervjuas inför premiären av filmen. I klippet blir Borgli skjuten upprepade gånger men ska ändå genomföra intervjun. Absurt, dråpligt och roligt. Liknande känsla finns i Sick of Myself. Signe (Kristine Kujath Thorp) ser hur pojkvännen Thomas (Eirik Sæther), en uppåtgående konstnär, börjar få fart på karriären. Hon klarar inte av att han både får vännernas och kollegornas uppmärksamhet. Till slut är hon beredd att gå långt, mycket långt, för att också bli sedd.
Om filmen ska ses som en kritik mot dagens samhälle där alla, många gånger till varje pris, söker femton minuter i rampljuset så undrar jag i alla fall, varför saknas de sociala medierna i filmen? Har Borgli missat det. Eller handlar filmen om fröken Glas, alltså att själen ryser för tomrummet och att vi vill ha kontakt till varje pris? Oavsett känsla vill man bli älskad eller föraktad som Hjalmar Söderberg uttryckte det.
Med denna otydlighet blir det svårt att förstå om Signe är helt galen eller om samhället gjort henne galen. Eller sjukligt självupptagen. Det blir då just mest absurt att Signe vanställer sitt utseende till den milda grad att hon till slut ser ut att kunna vara medlem i Fever Ray. Jag blir i alla fall inte klok på Signe och hennes vänner. Till slut trött. Att Signe inte får professionell hjälp förbryllar mig. Att alla verkar köpa hennes lögner förvånar mig. Om det nu är satir så gäller det att ha en balans mellan verklighet och den verklighet man vill driva med. Nu är det mest ganska märkligt.
