Efter några mer publikfriande filmer som [I]The Snapper[/I] och [I]High Fidelity[/I] gör Stephen Frears ett återbesök i invandrar-London. Sedan genombrottsfilmen [I]Min sköna tvättomat[/I] har småfolkets åttiotalistiska framgångsdrömmar övergått i en bitter kamp för överlevnad. Nu fokuserar Frears på tomrum och marginaler, förändringszonerna där den vanliga verkligheten sätts ur spel. Mellan natt och dag, lagligt och olagligt, vila och vaka, kan illegala invandrare med påhittade namn och ouppfyllda drömmar nästan hanka sig fram. Själva överlevandet är inneslutet i en byråkratisk paradox - utan arbete klarar man sig inte, men tills uppehållstillståndet har processats är det inte tillåtet att jobba. I detta mellanrum placerar Frears sina karaktärer. Deras vardag är så bisarr att berättelsen trots den högst verkliga misär den beskriver halkar in i en slags magisk realism som till en början är väldigt tilltalande.
Den afrikanske hotellvaktmästaren Okwe (Chiwetel Ejiofor, [I]Amistad[/I]) hittar ett hjärta nedspolat i toaletten. Hans oklara lagliga status gör det omöjligt att ringa polisen. Han delar lägenhet med städerskan Senay (Audrey Tautou, [I]Amélie från Montmartre[/I] ), en sekulariserad muslim från Turkiet som under filmens gång bokstavligen kommer att betala för sin överlevnad med sin oskuld. Okwe och Senays värld bebos av sjukhusassistenter, sömmerskor och taxichaufförer, människor med tre jobb och inga samhälleliga rättigheter. Att berättelsen kommer att handla om handel med mänskliga organ är förvisso mycket tydligt: slavar har ingen annan handelsvara än sina kroppar.
Eftersom Frears har en moralisk agenda är dramatiken inte konstruerad kring att lösa mysteriet med hjärtat. Han koncentrerar sig på att begrunda frågor om mänsklig värdighet och huruvida kärlek och omsorg ens är möjliga bland människor som tvingas leva som djur. Mot slutet blir han direkt predikande, låter de utstötta stå i teatraliska poser och mässa "Vi är de osynliga, de som kör era bilar och tvättar upp er skit..." Det hade varit mer effektivt att låta publiken själv dra sina slutsatser, finna sitt eget dåliga samvete.
[I]Dirty Pretty Things[/I] är inte för politisk för att avnjutas som en vacker liten film om kärlek och överlevnad. Den internationella ensemblen spelar med övertygelse, särskilt Sergi López som oljig fixare är glädjande ond. Men irritationen över att bli skriven på näsan är svår att skaka av sig.Dirty Pretty Things
Skådespelare:
Regi:
