En skådis är aldrig bättre än sin sensate film (om skådisen är man). Hur som helst, efter den otroliga dippen med Date Night är komikern Steve Carell tillbaka i bättre form än någonsin.
Nya filmen, som är regisserad av Jay Roach som tidigare har gjort riktiga skrattfester som Borat (jo faktiskt, man garvade) och Meet the Parents, handlar om en snygg vanlig pengahungrig amerikan Tim (Paul Rudd) som vill impa på sin snygga amerikanska galleristtjej, genom att bli befordrad på sitt företag. För att bli det måste han hitta ett freak att ta med till en middag med chefen, där en annorlunda tävling ska äga rum – den med största idioten som gäst vinner. Tim hittar Barry (Carell). Barrys karaktär är omsorgsfullt utmejslad. Komiska situationer följer med Barrys korrekta autistiska tolkning av språk och mänsklig interaktion – han tar allt bokstavligt, kan inte tänka i metaforer och saknar impulskontroll. Dessutom besitter han en spetskompetens i att göra dockkläder till möss. Han gestaltar den hypotetiskt lyckliga sidan av sjukdomar som Aspergers syndrom och autism – något som är rätt känsligt att försöka sig på, men Barry blir förlåten av tittaren på grund av värmen han adderar, och i humorns namn är allt tillåtet, right. Han är socialt extremt obekväm. Han är stel. Han jobbar på Skatteverket. När Tim och Barry träffas första gången är det för att Barry slänger sig framför Tims Porsche för att rädda en redan död mus. Barry förklarar då för Tim sin livsfilosofi genom att citera John Lennons låt Imagine: ”You may say I am a dreamer, but I’m not”. Exakt så är hela filmen!
