Kommissarie Wallander är ute på hal is igen. Den frånskilde halvalkoholisten, skapad av den i Mocambique boende svenske författaren Henning Mankell, möter denna gång några sydafrikanska yrkesmördare som tagit sig till Ystads landsbygd för att cocoona inför mordet på en mycket känd statsman.
När Wallander väl släpper taget om whiskeyglaset och istället fattar både pistolen och galoppen får bovarna emellertid hålla i hatten. När jag läser Elmore Leonard eller Carl Hiassen, och andra gatusmarta deckarförfattare är det med ärligt engagemang, men när det gäller de svenska kollegorna är det sällan illusionen infinner sig. Detta trots att jag egentligen föredrar de svenska -- helst de som utspelas på platser jag känner till så väl att jag kan följa med runt varje gathörn -- problemet är dock att det är svårt att hitta någon bra.
De flesta är skrivna av mer eller mindre reaktionära gubbar som överträffar varandra i platt språk och uddlösa samhällsskildringar. Henning Mankell utgör ett av få undantag. Även om ingen av hans böcker ännu har fått mig yr av hänförelse har Mankell ändå förmågan att spinna en mordhistoria kring intressanta politiska aktualiteter, eller om det nu är tvärtom. Pelle Berglund gjorde häromåret film på Mankells Hundarna i Riga och hur trist det blev kunde de som höll sig undan biografversionen ju nyligen istället se på TV. Ett faktum som väl knappast gagnar Den vita lejoninnans eventuella dragningskraft på publiken (man kan dock föreställa sig marknadsförarnas glädje över Palmeutredningens, för filmen, vältimade Sydafrika-spår). Även om den sistnämnda inte visar prov på subtiliteter av mikroskopkaraktär är detta i alla fall inte, som förra filmen, en naken studie i korkade stereotyper. Bovarna slipper denna gång Björnligan-masker, kommissarie Wallanders karaktär har fått lite mer profil och, inte minst viktigt, det är bitvis faktiskt riktigt spännande.
Den sävliga tonen, den vardagsnära hållningen finns kvar, och så ska det ju vara, men Berglund har denna gång även lyckats lägga in actionmoment som faktiskt känns trovärdiga. Och det är inte illa i sammanhanget svensk polisfilm. Men därifrån och till ett publikt "Eureka" är steget långt (varför alltid dessa klaffmissar?). Bildberättandet är anonymt på gränsen till sömnigt och det är bara Ernst Günther i rollen som gammelfar Wallander som passerar betygsgränsen "Acceptabelt". Vi får istället sätta vår tillit till att Bo Widerberg (Mannen på taket och Mannen från Mallorca) tar paus från det självbiografiska och kliver fram och visar killarna hur man sätter en trepoängare.
Skådespelare:
Regi:
