Den oemotståndliga Martha

När Martha gör slag i den sak som förmodligen de flesta har övervägt, att dra från vardagen i hemstaden för att flyga till en annan kontinent och börja på en ny kula lyckas hon inte bara få de tre karlarna och barndomsvännerna Frank, Daniel och Laurence att falla pladask. Hon utgör också epicentrum i en romantisk förväxlingskomedi som är så intrigant genomkonstruerad att man nästan inte kan låta bli att tänka på en gammal snickare som Shakespeare. Och att Ray Winstone, från Ladybird, Ladybird och Nil by mouth, spelar bussig gammal granne i morgonrock, gör att man blir än mer välvilligt inställd och gärna drar till med de stora parallellerna. Den oemotståndliga Martha besitter inte några som helst litterära eller sceniska kvaliteter, men däremot är det smått rörande att se Nick Hamms försök att, på ett mer klassiskt sätt, blåsa liv i sportgrenen romantisk komedi. Inget chokladpuddingssex, inga änglar, inga magiska sopgubbar som drar tillbaka tiden så att du ska kunna ställa allting till rätta (som i Mannen med vatten i skorna), inga bittra älskarinnor och, framför allt, inga @ och inget internet. Sett mot denna bakgrund, eller rättare sagt mot de senare årens massproduktion av romantiska draman, så börjar det kännas riktigt nyskapande när en regissör litar på att en snillrik och enkel konstruktion faktiskt kan bära ganska långt. Så många fler likheter med Shakespeares mångbottnade komedier kan man dock inte hitta. Martha delar i och för sig en hel del egenskaper med hans kvinnliga, ofta skrapögda, karaktärer, som inte sällan sätter ett antal inbilska män på plats, men Martha är just mer av ett centrum. Ett stjärnögt sådant, med lite halvöppen mun. Monica Potter, fru till Nicholas Cage i Con Air och för tillfället aktuell i Patch Adams, är visserligen söt och möjligtvis oemotståndlig om man är lagd åt det hållet, men hon är på inget sätt oersättelig. Hon ger inte sin karaktär den grund som krävs för att den ska bli intressant eller trovärdig. Behållningen står istället Rufus Sewells misslyckade och egotrippade skådespelare Frank, och Tom Hollanders slemmiga snobb Daniel för. Joseph Fiennes, som vi också kan se som älskare i Elizabeth och som just Shakespeare i Shakespeare in Love, börjar så sakteliga att kännas som en manlig interiör. Men i väntan på nästa möblemangstrend kan man, om man tycker om gladlynt och lätt hjärtformad underhållning, vid gott mod sätta sig till rätta och emellanåt ha det riktigt roligt. Och Joseph Fiennes är ju åtminstone fin att se på.