Den ukrainske regissören, manusförfattaren och producenten Sergei Loznitsa ligger knappast på latsidan. Som frekvent skildrare av Östeuropa före och efter järnridån har han framförallt utmärkt sig som dokumentärfilmare men också gjort en handfull spelfilmer. Men detta före och efter kan ibland tyckas glidande genom Loznitsas kritiska blick.
När Loznitsas film Den ödmjuka (2017) nu går upp på svenska biografer har han redan färdigställt tre filmer till, varav en, Donbass, visades på förra årets upplaga av Stockholm filmfestival. Bägge är spelfilmer men bär i lyhörda scener från offentliga rum som bussar, tåg, postkontor eller myndigheter spår av en dokumentär erfarenhet.
I Den ödmjuka ställs vi i dessa utrymmen inför ett fattigt och uppgivet ryskt folk, som tycks sakna illusioner om ett bättre liv men ändå pratar om raketer och amerikanska fascister med samma självklarhet som om vanligt skvaller. Dagarna efter att jag sett filmen läser jag att Trump och Putin riskerar rasera det avtal Reagan och Gorbatjov skrev på 1987 gällande begräsningen av medeldistansrobotar (Intermediate-range nuclear forces treaty), vilket i sin tur får mig att åter ängslas och undra om inte Loznitsas ringar in något mer än en provinsiell nationalnostalgi.
I en berättelse som bär få likheter med den Dostojevskijnovell som lånat filmen sin ryska titel färdas en lika beslutsam som timid kvinna (spelad av Vasilina Makovtseva) på dessa bussar och tåg. På väg till fängelset där hennes man avtjänar sitt straff släpar hon på ett paket som returnerats utan förklaring. I sin jakt på svar möter hon en Kafkaesk byråkrati, som likt mycket annat i Den ödmjuka kunde höra hemma i ett före lika väl som efter.
I sina upprepade möten med statlig överhet och mänskliga avigsidor står Makovtseva för en sammanbiten och fåordig prestation som med små, små medel – en darrande läpp eller försiktig blick – förmedlar envishet och förtvivlan i ett imponerande samspel.
Den ödmjuka finner för det mesta en engagerande balans mellan situationens svärta och absurditet vilket resulterar i en trovärdig satir som bara i en enda mardrömslik vändning – ett svårsmält men försumbart stilbrott – tappar fattningen för en stund.
