Den gröna milen

En Stephen King-historia utan övernaturligheter är som en balinesisk omelett utan rolig svamp. Det ska bjudas hallucinationer och öppnas åtminstone små dörrar till andra världar, annars kan man likaväl ta del av någon annans verk - någon uppseendeväckande bra dramatiker är King som bekant inte. Och faktiskt har han även i denna film, om en luttrad men god fängelsevakt i 30-talets Louisiana och hans livsavgörande möte med den oskyldigt dödsdömde John Coffey, lyckats peta in såväl mirakel som helbrägdagöring. Det kan också tyckas symptomatiskt att just en King-film ska ta dryga tre timmar i anspråk. Han brukar ju inte vara rädd för att breda ut sig, han gillar att fylla sina tegelstenar med detaljer, ofta vardagliga sådana mitt i surrealismen. Samma sak gör Darabont och på så sätt legitimeras faktiskt en stor del av de 188 minuterna. Regissören, som för övrigt gjorde film på en annan av Kings fängelsehistorier, [I]Nyckeln till frihet,[/I] låter berättelsen ta sin tid; den värker fram med en eftertänksamhet som skapar öppningar för publiken att ta sig in i dramat. Vilket naturligtvis är en nödvändig förutsättning för att någon ska orka hela distansen ut. Och tiden går verkligen förbi med en surrealistiskt hög fart. Vilket torde vara ett betyg så gott som något, men det kan också - vilket jag anar ju längre avstånd filmen efteråt befinner sig på - handla om att väldigt lite blir sagt. Visserligen är [I]Den gröna milen[/I] bara genom sin humanistiska framtoning, och genom några brutala avrättningsscener, per automatik mot dödsstraffet men det är ändå svårt att skönja filmmakarnas riktning, vilja och mål. Filmen är trots sitt omfång en lättforcerad tårdrypare, en snäll saga om Jesus återkomst i skepnaden av en dryga två meter lång afroamerikansk och mycket snäll muskelman (John Coffey har förutom förmågan att hela sjuka och väcka döda även de rätta initialerna för att platsa som en sentida frälsare). Men det är också en timid och genomestetiserad film som flirtar skamlöst med den överallt framväxande nyandligheten. Och precis som i många andra sagor är skeendet extremt förutsägbart, nyanserna bortskalade och moralen lättfattlig. De onda röjer sig snabbt genom sitt minspel och handlande - nästa dramaturgiska steg hade varit horn i pannan - och alla får det straff eller den belöning som de förtjänar. Vilket, trots andra goda sidor som utmärkt skådespeleri och en sardonisk humor, berövar [I]Den gröna milen[/I] den ryggrad som den hade behövt för att klara livhanken utanför biografen. (Premiär 11 februari)