De-Lovely

Irwin Winklers lilla dandypralin om Cole Porters liv sätter fingret på ett klassiskt problem för den här typen av biopics. Vill man stryka Broadway-konnässörerna medhårs och på allvar reda ut alla motsägelsefulla tolkningar kring en av 1900-talets mest inflytelserika (och svårfångade) popkulturpersonligheter? Eller är man mest ute efter lite skönt [I]Chicago[/I]-röj med potpurrier och trevliga skådespelare? En förkrossande majoritet tittare kommer trots allt inte att ligga sömnlösa och fundera på hur [I]De-lovelys[/I] Cole Porter (Kevin Kline) kunde träffa sin blivande livskamrat Linda (Ashley Judd) genom att förföriskt riva av [I]Well, Did You Evah[/I] på ett cocktailparty 1918 -- när låten i själva verket slog igenom först 21 år senare. Martin Scorseses ex-producent Irwin Winklers låtsas tyvärr som det regnar här. [I]De-lovely[/I], uppbyggd som något slags metagrej mellan [I]Kairos röda ros[/I] och [I]American Splendor[/I], är en halvmesyr från början till slut. Även om det verkliga hästjobbet har utförts på telefon med Armanis marknadsavdelning (japp, det blir riktigt flott mode-revisionism), är [I]De-lovely[/I] en film med vissa pretentioner. Den vill säga något substantiellt om livsödet Porter. Filmen kan till viss del ses som en replik mot den brakkonservativa [I]Night and Day[/I] från 1946, med Cary Grant i huvudrollen, där man helt mörkar det faktum att Porter spelade på båda planhalvorna (om ens det). Här gör man ingen hemlighet av att Porter under hela sitt vuxna liv slets mellan ett i många avseende lyckligt sken- eller inspirationsäktenskap och sitt förakt för heterosexualiteten som norm. Dessvärre stannar den ungefär där. I en briljant artikel i The New Yorker skriver John Lahr om hur Porters hänsynslösa sexuella utsvävningar skapade ett konstant krig med Linda, hur han på sina resor omgav sig av ett smärre entourage av manliga älskare, och i parets villa i Williamstown rent av bosatt sig i gästhuset med skylten "No trespassing" uppspikad. [I]De-lovely[/I] reducerar i princip den här konflikten till mysiga björnkramar män emellan. En livstil som mest var ett problem ur publicitetssynpunkt. Som historielös reklamfilm för Art Deco och Porters greatest hits gör [I]De-lovely[/I] inte nödvändigtvis ett dåligt jobb. Och Kevin Kline gör onekligen vad han kan för att fylla Porter med wit och elegans. Men han har ett alldeles för konstigt prioriterat manus att jobba med. Om åtta år äldre Linda, som man kan hävda, var kompositörens modersfigur är det kanske inte världens bästa idé att låta henne spelas av romantiksnygga Ashley Judd -- 20 år [I]yngre[/I] än Kline. Och om Porters, som man också kan hävda, dandy-yta hela tiden var ett sätt att tygla ett inneboende mörker, varför bockas det av lite pliktskyldigt framåt slutet, typ när det blir dags för amputation? Med sådana feelgood-val blir [I]De-lovely[/I] lika mycket en förolämpning som en hyllning.