Calle Wahlström berömmer Sofia Coppolas prisvärda hantering av De bedragna.
På årets upplaga av Cannes filmfestival blev Sofia Coppola första kvinnan att prisas för bästa regi sen 1961 då Yuliya Solntseva fick utmärkelsen för krigsdramat De flammande åren. Den kraftiga underrepresentationen av kvinnor i Cannes gör sig påmind på en årlig basis och så särskilt 2012 då inte en enda film regisserad av en kvinna tävlade om Guldpalmen. I det avseendet tog festivalens sjuttionde upplaga ett babykliv mot en jämnare könsfördelning då Coppola fann sig i både Naomi Kawases och Lynne Ramseys goda sällskap. Att alla tre sen skulle stå slagna av Ruben Östlunds navelskådande kulturmansexposé The Square påminner i någon mån om Croisettens gängse klimat.
På bioduken balanserar Coppola däremot dylik mansdominans med en elegant nytolkning av Thomas Cullinans roman The Beguiled som tidigare filmatiserats av Don Siegel 1971. Sett emot Siegels psykodrama tvättar Coppola med lätt handlag bort berättelsens tunga inslag av kvinnoskräck.
På ett flickinternat i den amerikanska södern uppfostras en brokig skara southern belles under föreståndarinnan Miss Marthas (Nicole Kidman) försyn. Att vi befinner oss tre år in i det amerikanska inbördeskriget avslöjas bara bitvis av Phillippe Le Sourds på en gång lummiga och dova foto, så till exempel när en av de yngre flickorna i filmens inledande scen snubblar på den sårade nordstatssoldaten John McBurney (Colin Farrell).
Fastän Miss Martha är väl medveten om vilken inverkan en manlig närvaro kommer ha på tillvaron beslutar hon efter viss elevpåverkan att vårda McBurney istället för att överlämna honom till sydstatsarmén. Men mycket riktigt börjar en kollektivt uppdämd sexualitet bubbla och lärare som elever trånar snart nog, och med olika mått av försiktighet, efter McBurneys uppmärksamhet. Sjuksängen är omsorgsfullt bäddad för både avund och svek.
De bedragna vinner mycket på ett kammarspelssnävt fokus och utmärkt ensemblespel. Farrell spelar McBurney med en beräknande charm – ibland mer av en kanalje än räv i ett hönshus – för vilken Kirsten Dunsts intet ont anandes lärarinna faller handlöst medan Elle Fanning spelar gement förförisk tonåring med retsam precision. Men det är Kidmans matriark som stjäl showen. För fin i kanten för att tillåta en åtrå hon är mycket väl medveten om suckar hon i en obetalbar scen tungt över uppgiften att tvätta McBurney samtidigt som kameran följer den våta trasa som utforskande rör sig över den avklädda manskroppen.
Det är också den scen som kanske bäst sammanfattar Coppolas förföriska regi som nästan hela vägen balanserar stram ovisshet med humor på ett absolut prisvärt vis.
