De älskande vid polcirkeln

Det här är jobbigt. För jag skulle så otroligt gärna vilja skriva upp och hylla Julio Medems [I]De älskande vid polcirkeln[/I]. Detta för att jag ser hans ambitioner, jag förstår att han har en vilja att djupdyka i kärlekens mest gåtfulla och irrationella kanaler. Det är för den delen omöjligt att inte notera detta. För Julio Medem tar i så det knakar. Han vill så mycket. Och ändå sitter jag där och tänker på Eddie Murphy i [I]Ombytta roller[/I], när han säger: "Pretentious! Moi?" Det börjar i Spanien och slutar vid polcirkeln. Det handlar om två barn, Otto och Ana, som förs samman av diktens och verklighetens bästa lekkamrater - ödet och slumpen. Otto och Ana blir syskon när deras föräldrar träffas. Icke biologiska alltså, vilket upp i tonåren leder till saker som normalt inte försiggår mellan syskon. Men ödet griper in igen, de splittras och lyckas bland annat obegripligt nog missa varandra på ett café där de sitter vid borden intill varandra. Jodå, jag förstår att Medem sysslar med symbolik här. Att han tänkt till. Men det ser faktiskt lite tokigt ut i bild. Vi spanar bra på caféer, så mycket har jag lärt mig. Under själva uppväxten fungerar Medems växlande av berättarperspektiv utmärkt. Han gör det sparsmakat och elegant, det är onekligen en film att vila ögonen på. Men efter själva uppbrottet blir filmen för teoretisk. Bara tanken att Otto och Ana startar en cirkel vid åtta års ålder, som sluts sjutton år senare - vid polcirkeln - känns väl mycket skrivbordskonstruktion för min smak. Undantagen är de tillfällen när Otto besöker sin nu äldre och ensamma pappa i hemmet. Där bränner det till, där kunde Julio Medem rentav utvunnit än mer smärta. I övrigt är det tyvärr mer kylig intellektualism än het romantik i [I]De älskande vid polcirkeln[/I]. Otto och Ana är uppenbarligen bundna till varandra av ödet, de kan aldrig komma ifrån varandra. Och det är ju egentligen hur laddat och dramatiskt som helst. Så synd då att filmen inte berör, utom i några få scener. Så synd att vi faktiskt inte bryr oss ett dugg om hur det går där uppe i norra Finland. Det är en vacker film, men den är tillverkad av en man som tänkt för mycket och känt för lite.