Dagbok från en motorcykel

Om huvudpersonen i [I]Dagbok från en motorcykel[/I] inte hade varit en ung Che Guevara hade jag antagligen tyckt att det var en småtrist, söt och kanske lite ytlig film om några unga killars road trip genom Latinamerika på 50-talet. En sådan där berättelse om unga män som ger sig ut i världen med målet att knulla runt i en hel världsdel, men istället råkar upptäcka världens orättvisor på vägen - och lite av misstag hittar fram till en politisk övertygelse på resan mot sitt geografiska mål. Men nu råkar resedagboken vara skriven av den man som senare blev en av vår tids största revolutionära legender (för att inte tala om mytologiskt t-tröjemotiv) och då blir förstås naiviteten fascinerande och minsta ideologiska insikt hos huvudpersonen rentav ödesmättad. Eller blir den det? Frågan är om inte historielösheten kring vad den mytomspunne Che Guevara egentligen uträttade är lite för total - åtminstone bland den unga biopubliken - för att man verkligen ska kunna intressera sig för hans försiktiga ideologiska uppvaknande under resan genom ett fattigt Latinamerika. [I]Dagbok från en motorcykel[/I] är varsamt och levande berättad, med den plutmunnade Gael Garcia Bernal som given, och stundtals betagande medelpunkt. Men trots all ungdomlig energi och charmig naivitet så kan jag ändå inte hålla borta en känsla av brist på sammanhang. Filmen, precis som dess litterära förlagor, slutar långt innan det är någon revolution på gång. Därför blir filmen mest som en prolog i den stora berättelsen om Che. Visserligen är en fortsättning är på gång, Steven Soderbergh planerar att göra en film om revolutionärens sista dagar i livet. Men alla inblandade i storskalig filmproduktion verkar noga akta sig för den där perioden i mitten av Che Guevaras liv - när han faktiskt var med och stred för världsrevolutionen, och själva myten skapades (jag väljer att ignorera att Omar Sharif spelade spelade Che i den utskällda filmen med samma namn 1969). I dagens politiska klimat är det en betydligt mer infekterad del av historien att skildra jämfört med en ung mans ideologiska insikter i Machu Picchu. För att inte tala om hur man på det här sättet också undviker att gå i clinch med alla uppgifter om Ches fäbless för tortyr och massavrättningar. Ett råd, skulle du se [I]Popvänster[/I]-författaren Erik Zsiga på en visning, håll dig undan. Han kommer att explodera under visningen och skrika saker som att den här filmen är som en Passion of the Christ

för vänsteraktivister. Själv har jag lite svårt att ryckas med över huvud taget. Men det finns en bild i filmen som är helt och hållet magisk. På slutet gör kameran en inzoomning på den nu 80-årige Alberto Granado ansikte, Ches reskamrat på 50-talet som fortfarande lever på Kuba. Bland alla hans leverfläckar och fåror finns det en fortsättning på historien som verkar oerhört fascinerande. Synd att man inte gjorde en dokumentär istället.