Det vilar något kolossalt otidsenligt över Maj Wechselmanns filmer. Och i det här fallet är det inte positivt menat. Hon har en metod och ett tonfall som för tankarna till totalitära maktapparater. Maj Wechselmann sysslar med andra ord med propagandafilm. Låt oss inte hymla med det.
Hon har en tes och en idé och sen skyr hon inga medel för att hamra in sitt budskap. Hennes metod går ut på att först, med pedantisk noggrannhet, berätta en historia. Då är det journalisten i Maj Wechselmann som arbetar. När jag ser [I]Där våldet slutar börjar kärleken[/I] riktigt rycker det i rödpennan, för hon äger sannerligen inte talangen att sovra. Men det är en sak. En annan är att hon mot sista tredjedelen av filmen drabbas av den obehagliga känslan att hennes budskap lik förbannat inte gått fram. Då tar debattören Maj Wechselmann över. Och hon föredrar att jobba med den stora släggan. Plötsligt reduceras Leni Riefenstahls filmer till Cinema Vérité, plötsligt påminner de partipolitiska propagandafilmerna om knastertorra rapporter från Konjunkturinstitutet.
Det är alltså något helt enastående i sin sort som vi får bevittna och
möjligen är den här filmen sevärd ur detta absurda perspektiv.
Den här gången får vi vara med och se (dokumentära bilder varvat med dramatiserade scener) vartenda steg Gandhi tog under sin tid i Sydafrika och med en metronoms regelbundenhet hamrar Wechselmann in hur gräslig den vita regimen var. Men så tappar hon alltså tålamodet och drar i gång ett aggressivt artilleri av arkivbilder - från det spanska inbördeskriget över Hiroshima till en kärnkraftsdemonstration vid Barsebäck. Tjoho! Bara så där. Allt jävelskap under hela 1900-talet kan relateras till Gandhis tid i Sydafrika vid förra sekelskiftet. Allt hänger ihop i Maj Wechselmanns konspiratoriska tankevärld. Den vita rasen är ond, teknologin ett påfund av Satan, alla färgade är snälla och om vi bara gjorde som Gandhi, det vill säga satte oss ner och fastade så fort någon var dum, så skulle allt ordna sig.
Det är oartikulerat, det är okontrollerat - och det är dessutom obegripligt.
Bortom de politiska dimridåerna syns ingenting. Det hon eventuellt försökte bevisa har inte fastnat på bild. Det snällaste man kan säga är att det här är två filmer. En pinsam och taffligt iscensatt dramadokumentär om Gandhi. Och en stollig propagandakakafoni.
Missförstå mig inte. Jag är mot censur och för yttrandefrihet. Men jag ifrågasätter starkt det konstnärliga omdömet hos dem som gett pengar till det här projektet. Filmen med det vackra namnet har nämligen så allvarliga brister att den aldrig borde blivit gjord.
Skådespelare:
Regi:
