Crazy, Stupid, Love.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli 15:48 1 Sep 2011

 

För det första: Om ingen stoppar Steve Carells agent snart kommer duden att sluta som John Travolta och finansiera en egen Battlefield Earth med scientologiskt budskap. Carell, som har briljerat i SNL, amerikanska The Office och filmer som Anchorman, säljer ut å det grövsta. Har han börjat älska pengar? Eller har han bara dålig smak? Inte mycket trovärdighet är kvar. Allt han har medverkat i de senaste åren är hafsigt, slentriansexistiskt och värst av allt, komedi utan humor.


För det andra: Om man sätter den kvinnliga huvudrollen på Julianne Moore måste man ge henne utrymme att agera. Det är som den gamla dramaturgiska regeln att om man visar ett gevär i början av en pjäs, måste någon bli skjuten i slutet.
Crazy, Stupid, Love. misslyckas med denna dramaturgiska tumregel.
Julianne Moore är för en rulle vad oljan är för en saudiarab – hon ÄR filmen. Men de behandlar henne som sand.
Plotten: Paret, Cal (Steve Carell) och Emily (Julianne Moore), som har varit gifta i 25 bast, skiljer sig. Detta leder till att Cal gör en makeover med hjälp av Jacob (Ryan Gosling) för att kunna ha sorglösa samlag med 20 år yngre kvinnor. Jag vet, inget fel än så länge.
Men upplägget à la American Beauty, om en krisande 45-åring man som det är synd om och håller på med en ”intressant” resa, utvecklas inte.
En skilsmässa är en sorg. I sorg kan man finna många komiska poänger. Men den här filmen blir inte rolig eftersom den vägrar göra avstamp i mörkret. Det blir en rörelse i mellanskiktet, som handlar typ om att fumla bort en kondom.
Om man ska gestalta en människa i kris, måste man visa krisen. Det regissören är mest rädd för, att visa en bit äkta liv, skulle kunna vara den komiska räddningen. I det på riktigt tragiska finns det på riktigt komiska. Freud skrev om det här i sin bok Vitsen, om hur judar i Auschwitz skämtade som överlevnadsstrategi. Humor ska säga något om livet. Den kan inte bara bygga på skämt om en snopp. Så länge den snoppen inte är i kris, om ni förstår mitt resonemang.
Hela humorupplägget bärs istället upp av 1) att Cal bara har legat med en person och 2) att han sedan ligger med nio personer. Twisten är att det är ”fel” att ligga med nio. Extremt lite humor där. Bara kristet moraliserande. Det är väl gött att ligga med folk som singel?
Samtidigt händer det oväntade – Jacob, som är en player och har legat med över hundra kvinnor, visar sig egentligen bara vara ute efter kärlek. Men kvinnor har sett honom som ett sexobjekt och bara velat knulla. Så när han för första gången träffar på en madonna och inte en hora blir han kär (så klart), vilket enligt filmens sensmoral är det bästa man kan bli. Sedan berättar han för sin motskådespelerska, som också har en juristexamen (hon var ju madonna och inte hora), att hans faders-relation är lite knagglig. Och så somnar de utan sex.
Och med hjälp av stråkar beskrivs detta som något vackert.
Förutom att det bästa som finns är kärlek utan sex, fattar jag inte budskapet med denna film. Är det att kärnfamiljen är bäst? Att samhällets underdogs är vita medelålders män från västvärldens medelklass? Att Julianne Moore inte förtjänar karaktärsroller?
Jag förlåter Julianne Moore för att hon tackade ja till den här filmen, men ja, inte mer än så.
 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Wrong Turn

"Varje sommar behöver en blodig campingtur, en zombieinvasion eller hajtornado att svepas in i när solen sänker sig över sommarstugor och landsortsbiografer."

Filmrecension: Wrath of Man

"En mans vrede är inte att leka med är sensmoralen i Guy Ritchies återförening med den alltid stoiske Jason Statham efter sexton år isär (sedan Revolver)."