Jag hatar uttrycket "konstfilm". Jag tycker inte det betyder något, inte som det används åtminstone - som en synonym för "ambitiös" eller "komplex" när man menar att ambitionerna åtminstone i någon mån är uppfyllda. Jag hatar uttrycket "konstfilm" för att det är vad vi kritiker tar till då vi menar motsatsen till kommersiell. Det har naturligtvis alltid funnits mellanting: den intressanta Hollywoodfilmen. Den som inte bara är slit-och-släng. Som försöker säga något om sin tid och lyckas säga något om människan. Efter en viss karenstid kallas just de filmerna klassiker och dyker upp på Cinemateket. Men när de är nya finns det inget ord för att beskriva dem.
Det blir ju inte lättare av att de bra grejerna dyker upp i så oseriösa genrer. Nya [I]Crash[/I], till exempel, handlar ytligt sett om poliser och politiker, tjuvar och trafikförbrytare. Filmen inleds med en brottsplats och på slutet förstår tittaren vem den mördade är och varför just han, just den här dagen, föll offer för det meningslösa våldet. Genremässigt rör det sig alltså om en slags elegisk noir. Men skriver jag så kommer ni att tro att det är stjärtpretentiöst. Det är det förstås inte: Sandra Bulock och Matt Dillon är ju med.
I stället för etiketter blir det alltså referenser. [I]Crash[/I] är en välspelad berättelse med mystiska, tragiska och komiska inslag om ensamma människor, vars storstadsliv aldrig är så isolerade som de tror - lik men inte fullt så briljant som [I]Magnolia[/I]. [I]Crash[/I] är också ett porträtt av Los Angeles där vägnätet, bilarna och kollektivtrafiken formar en slags blodsystem som sammanbinder alla alienerade celler till en gemensam, ledsen jätteorganism. Det har vi förstås också sett förr, senast och vackrare i [I]Collateral[/I]. Nyskapande är Crash alltså inte och några gånger under filmen ifrågasätter jag meningen med att lägga ner så mycket arbete på att återskapa något så bekant.
Till slut lyckas Paul Haggis och Robert Morescos manus ändå med något nog så unikt. På bio brukar ju ett amerikanskt samhälle aldrig kunna innehålla fler än två etniska grupper samtidigt. Puortoricaner och vita överklasstanter. Svarta gängmedlemmar och vita poliser. Asiatiska smugglare och vita äventyrare. Iranska företagare och white trash-grannar. Här har vi ett Los Angeles som rymmer dem alla, där varje individ konstant omförhandlar sin identitet och sina relationer med ras som faktor. "Mom, I'm having sex with a white woman," skämtar Don Cheadle och det är roligt tills han råkar säga åt sin spansk-equadorianska tjej att han nog vet att hon är mexikan. Andras fördomar diskuteras hela tiden men alla förnekar sina egna tills Sandra Bullock får psykbryt och skriker uppriktigt om sina rädslor i vad som lätt är det bästa frispelet i hennes karriär.
Visst är det sorgligt att den här typen av komplex rasism bara kan behandlas i en film vars ambitiösa angreppssätt automatiskt placerar den utanför normen, bortom den vanliga, kommersiella bioupplevelsen. Det uppstår en konflikt mellan tilltalets ärlighet och filmens oerhört konstruerade struktur. Men banne mig, det håller. Inte för klassikerstatus, tror jag, men för våra behov idag håller det.Skådespelare:
Regi:
