I svensk filmhistoria är charterresor kanske starkast förknippad med Sällskapsresan från 1980. Men att Gösta Ekman två år tidigare vandrade i solen efter Stig Claessons förlaga är inte att förglömma. I En vandring i solen spelar Ekman den nydumpade sportjournalisten Tore som super ner sig och sätter sig på ett plan till Cypern. Regissören Amanda Kernell har för sin del valt att följa upp kritikersucéen Sameblod med en inte lika oförglömlig tripp till Teneriffa.
Vårdnadstviststhrillern Charter har egentligen inte så mycket gemensamt med En vandring i solen, mer än att handlingen är konstruerad kring en plötslig resa, ett slags infall och flykt. Men i Charter är den nyseparerade mamman Alices (Ane Dahl Torp) motiv andra och stämningen en annan. Alice har efter ett infekterat uppbrott övergett norrländskt småstadsliv för en andrahandsetta i huvudstaden. Men när sonen Vincent (Troy Lundkvist) ringer gråtandes en natt varpå samtalet bryts av pappa Mattias (Sverrir Gudnason) sätter sig Alice på tåget.
När Mattias inte låter Alice träffa barnen och hon förstår att hon sannolikt kommer förlora vårdnaden tar hon med Vincent och hans tonårigt motvilliga syster Elina (Tintin Poggats Sarri) på chartersemester till Teneriffa. Väl där upptäcker Alice snart att Mattias anmält henne för kidnappning.
Charter är främst en film om försoning, men drivkraften är hela tiden en förälders vanmakt och oro. Kernell, som även skrivit manus, lyckas bygga viss spänning i att varken publik eller Alice med fullständig säkerhet vet om Mattias är en dålig pappa eller bara en sårad och hämndlysten exman. Problemet är bara att samma ovisshet som får mig att känna Alices desperation i andra stunder antar formen av ett ofärdigt manus.
Berättelsen brister ibland i trovärdighet och dialogen är bitvis forcerad. Ändå lyckas Kernell utmärkt med personregin. Ensemblen tar konflikt och pinsam karaoke på samma allvar. Till filmens förtjänster hör även hur Sophia Olssons foto fångar kontrasterna mellan en hembygd där ingen möter Alice blick och semesterortens konstgjorda respit. Där erbjuder paradisisk grönska och klarblå poolvatten ett trasigt löfte om en nystart. Men lite för ofta känns filmen lika genomtänkt som Alices infall att åka på chartersemester.
