Central do Brasil

Brasilianaren Walter Salles är knappast en regissör som diskuteras i stugorna i Bingolottos reklampauser, och kommer nog aldrig att så bli, men det faktum att han med Central do Brasil har rakat åt sig en hel del utmärkelser, bland annat två Oscarsnomineringar, har fått den amerikanska distributören Buena Vista att saluföra filmen på svensk repertoar. Vilket vi naturligtvis bockar och bugar för. Men en bidragande orsak är troligen också att denna film om den utsatta gatupojken Josue är snällare och mer publikvänlig än exempelvis 1981 års brasilianska film om en ännu mer utsatt gatupojke, Pixote. Amnesty-rapporter i all ära men närmare slummen och dess makabra orättvisor lär få andra vittnesmål än nämnda film nå. Salles berättelse om den nyligen föräldralösa Josue och hans vänskap med den gamla kvinnan Dora, och deras resa genom landet, går som sagt i ljusare färger, men inte på något sätt i pastell. Vilket ska visa sig redan i inledningen då en ung tjuv blir upphunnen av affärscentrats enmansarmé. Han ger ifrån sig den stulna freestylen, ber för sitt liv men blir ändå dräpt i kallt blod. Denna scen, med dess för oss något opedagogiska sätt att ta itu med snatteriproblemet, ger min svenskt ombonade rättsuppfattning en rejäl körare. Med denna brutala men till synes marginella sekvens etablerar Walter Salles effektivt en hotbild som följer oss och huvudpersonerna filmen igenom: är du utan pengar är sannolikheten att någon ska bry sig om din välfärd väldigt liten. Det omaka paret kajkar runt i landet för att försöka finna den pappa som Josue tror sig ha någonstans i obygden och på vägen möter de, som i alla roadmovies värda namnet, en del udda typer och företeelser. Och allt är väl egentligen upplagt för ett betyg från den högre skalan, men efter inledningens stillsamt grymma scener, som där Dora ovetande säljer pojken till en organhandlare, övergår Salles till ett aningen väl tillrättalagt och lite segdraget berättande. Här försvinner en del av den täta spänning och dramatik som tidigare har alstrats, men Salles tappar ändå aldrig fokus - och detta till viss del tack vare den lille, ständigt intensive Vinicius de Oliveira. Pojken blev, precis som Pixote, plockad direkt från gatan och efter filmens framgångar behöver han förhoppningsvis inte längre vara orolig att någon ska komma och stjäla levern av honom. Film kan faktiskt vara livsviktigt.