Superhjältarna har blivit samvetstyngda.
Efter Batmans och Supermans destruktiva medborgargarde är det nu Marvels supergrupp som tvingas sota för slutfighten i Joss Whedons ljumna uppföljare Avengers: Age of Ultron. Deras konstellation ska tvingas in i FN:s led, vilket skapar internbråk mellan en plågad Tony Stark/Iron Man (Robert Downey Jr) som talesman för kompromisslägret medan Steve Rogers/Captain America (Chris Evans) slår ett flertal slag för fortsatt autonomi.
Intrigerna blir många och det blickas bakåt mot Marvels filmiska ogräs, men trots skuldtema och dess tillhörande demoner blir det snabbt klämkäckt med ett ständigt växande karaktärsgalleri. Plötsligt vävs Ant-Man in (betydligt bättre som skojfrisk lagspelare än huvudperson) och det värms skickligt upp inför kommande solofilmer med Black Panther (Chadwick Boseman) och den nye Spindelmannen (Tom Holland).
Captain America: Civil War växlar kraftigt mellan att vara Marvels tyngsta och mest lättsmälta film. Och det fungerar relativt sömlöst, även om det likt många andra superhjältefilmer går lite halvt på autopilot med en på tok för självsäker speltid. Visst, kul att se så många älskade hjältar stångas mot varandra – men vad är det egentligen som står på spel? Med deras framtida lineup är utrymmet minimalt för drastiska dödsfall eller vändningar.
Den spretiga spelplanen gör sig dessutom påmind i filmens estetik, där det först tas rygg på Captain Americas andra soloäventyr The Winter Soldier (även den regisserad av bröderna Anthony och Joe Russo) med en koreografi som andas Hong Kong-action och ett närgånget, nervigt, staccatoliknande klipp- och kameraarbete. Det våldsamma bildspråket sticker ut i det annars barnvänliga universumet, vilket troligtvis är varför det slipas bort när det väl sluts upp i ett slags tredje Avengers-film (minus Thor och Hulken).
Och liksom Avengers-föregångarna blir det något enformigt med så många uppvärmningspass för framtida filmer.
