Camorrans barn

Sun Nordberg 10:10 5 Dec 2019

Pengar, skjutvapen och testosteron. En kort men likväl gångbar kombination av hur människoliv kan köras i fördärvet. Särskilt om du bor i Neapel. Giovannesi är den senaste att filmatisera Roberto Savianos böcker om den neapolitanska maffian. Det är i vanlig ordning status och makt som står på spel till förmån för de oskyldigas tillvaro. Men om Garrones Gomorra är den elaka storebrodern, så är Camorrans Barn den blyge och lite mesige lillebrodern.

I ett virrvarr av karaktärer kliver ett gäng tonårspojkar ner i Neapels mörka undervärld. Här ser de sin chans att kunna roffa åt sig en bit av kakan. En av dem är Nicola, spelad av Di Napoli, som liksom sina kamrater och fiender vill klättra i hierarkin. Med hjälp av sitt gäng får han uppmärksamhet från de äldre syndikaten, som ser chansen att utnyttja ungdomens lystra begär, och så är det igång. En ganska förutsägbar handling vecklar ut sig, med tydlig övergång från tonårsstök till vuxenbesvär. Giovannesi vågar aldrig riktigt ta ut svängarna utan står mest och velar mellan tuffa skjutscener och halvdana karaktärsfördjupningar. Istället skapas något som snarare känns som en utnött, något osammanhängande, actionfilm än en vass och stickande samhällsskildring.

Det jobbigaste med filmen blir aldrig den överhängande maffian och dess misär, utan den klaustrofobiska kvinnosynen som okommenterat löper längs med de 110 minuterna. Objektifiering haglar nästan lika tätt som kulsprutorna. Hade det inte varit uppfriskande att få följa de neapolitanska kvinnornas livsöden för en gångs skull, istället för att behöva titta på tonårspojkar som försöker imponera på tjejer genom att bada folk i toalettstolar för att sedan åka hem till modern och käka syltkakor.

La paranza dei bambini
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Hypnosen

"Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund - satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se."