När den konservativa hemmafrun Joy (Elizabeth Banks) behöver en abort i 60-talets USA blir det en fråga om liv och död. Trots det blir hon nekad av sjukhusets manliga styrelse eftersom det då fortfarande var olagligt. Händelsen gör att hon omvärderar både sin egen moral och sitt eget liv. När hon kommer i kontakt med den hemliga pro-abort-organisationen Call Jane får hon en chans till ett nytt liv i dubbel bemärkelse, och blir därefter allt mer indragen i verksamheten för att hjälpa andra kvinnor. Något hon måste hålla hemligt för sin omgivning.
Call Jane är en fiktionaliserad version av organisationen med samma namn som verkade under 60-talet och hjälpte tusentals kvinnor med olagliga men säkra aborter. I Phyllis Nagys film möter vi Joy som blir tittarens inblick i det hemliga nätverket och organisationens urmoder Virginia (Sigourney Weaver). Det är välskrivna karaktärer och en underhållande duo, så när jag efteråt fick reda på att de är helt fiktiva blev jag lite besviken. Men de illustrerar tidens bakåtsträvande värderingar och förtryckande läkarvård väl.
Det är härligt att se kvinnorna enas i kampen för att hjälpa varandra. Men filmens version av verkligheten är kanske lite väl överslätande ibland. Den psykiska, fysiska, sociala och ekonomiska påfrestningen som de utsatta kvinnorna går igenom visas bara väldigt ytligt. Med dialog snarare än iscensättning. Återigen känns den som att den kvinnliga historien bara får berättas om den inte är för obekväm.
Filmen slutar när Roe mot Wade trädde igenom, som gjorde aborter lagliga i USA, och visst är det viktigt att visa det. Men slutet blir rätt bitterljuvt när man sätter det i dagens kontext, där samma lag ju plockats bort i flera delstater nyligen. Call Jane är helt enkelt en inblick i 60 år gammal historia som tyvärr känns mer nutida än den borde.
