Martin Scorsese har i intervjuer inför sin nya film sagt sig ha tröttnat på det grafiska våldet. [I]Casinos[/I] ultavåldsamma scener blev droppen. Och det märks i [I]Bringing Out the Dead[/I]. I denna berättelse om några helvetesnätter i en new yorksk ambulansförares liv finns gott om möjligheter att visa gott om blod, men Scorsese väjer oftast undan. Och det känns nästan som en nödvändighet, det finns nog med mänsklig dynga, nog med svärta och dystopi i filmen ändå.
För det är synd om människorna i denna Scorseses återkomst till New Yorks mean streets, närmare bestämt det område som går under beteckningen Hell's Kitchen. Trots en ljusglimt, en möjlig öppning, i slutscenen har han nog aldrig varit lika svart, lika resignerad inför människors situation och lika kritisk till det samhälle vi har skapat.
[I]Bringing Out the Dead[/I] är Scorseses fjärde sammarbete med manusförfattaren Paul Schrader, och Schrader ska ha en stor del av äran till filmens styrka. Dialogen är lysande och filmens uppbyggnad - i nätter utan ände och dygn utan dagar, där allt som skulle kunna likna ett normalt liv, en daglig rutin, nogsamt har skalats bort - förstärker förnimmelsen av en civilisation på väg bort. Frank (Nicholas Cage) är filmens mittpunkt, och hans likheter med Travis i Schraders första långfilmssammarbete med Scorsese, [I]Taxi Driver[/I], är uppenbara. Travis cirkulerade runt i samma nattliga kvarter i sin taxi som Frank penetrerar med sin ambulans. Båda kämpar för sina medmänniskors överlevnad - att rädda liv är deras drog - Travis mot deras vilja medan Frank för en mer påtagligt kamp om liv och död. Och båda befinner sig i en säker och psykotisk spiral nedåt i destruktivitet.
I Travis fall finns en möjlig räddning i Jodie Fosters underåriga hora, för Frank finns den i Mary (Patricia Arquette), en före detta junkie och dotter till en av Franks patienter.
Detta är som sagt ingen upplyftande film. Samhället som beskrivs befinner sig på randen till kollaps. Sjukhuset dit Frank tar sina halvdöingar är överbelastat och personalen går på sparlåga. Kanske kan man se ett hopp i det faktum att sjukvårdspersonalen trots allt arbetar på, för att kanske kunna rädda en människa, kanske kunna skapa ett något drägligare rum i samhället. Scorseses människor är av det sega slaget. Och svärtan får inte bli en ursäkt att missa [I]Bringing Out the Dead[/I]. Ett mästerligt tekniskt arbete gör dystopin på något perverst sätt njutbar.
Scorsese omger sig som vanligt av de bästa, utöver Schrader gör hans ständiga klippare Thelma Schoonmaker ännu ett imponerande klipparbete. Musiken är kongenial, liksom den välrenommerade Robert Richardsons fotografi. Däremot saknar jag Robert DeNiros hänsynslösa briljans. Nicholas Cage når helt enkelt inte lika långt.Bringing Out the Dead
Skådespelare:
Regi:
