Bound

Efter Tarantinos genombrott för några år sedan har vi översköljts med olika avarter av gangsterfilmer. De kan närma sig andra genrer, men bygger i princip alltid på hunger efter pengar och en listig plan som går fel. Det är filmer gjorda av män, med män i huvudrollen. Bröderna Wachowski tycker säkert att de ger biopubliken något nytt bara för att de placerar två lesbiska tjejer i centrum och slänger in några kittlande sexscener. Inte en chans. Detta triangeldrama är bara gammal skåpmat i ny tetraförpackning. Iförd brottarlinne och kombatbyxor gör Corky (Gina Gershon) entré i New York i en skruttig lastbil. Efter en tid på kåken, en tuff brud alltså, ska hon renovera en lägenhet för händig som karl är hon också. Så småningom får hon kontakt med kvinnan i lägenheten bredvid, den ultrafeminina maffiabruden Violet (Jennifer Tilly, kvinnan med den pipiga rösten i Kulor över Broadway). Ljuv musik uppstår och dessutom en listig plan; av en tillfällighet förvarar Violets hårdhänta pojkvän Ceasar (Joe Pantoliano) en härlig summa pengar med maffian skrivet på adresslappen hemma i lägenheten. I biosalongen ställer vi oss de vanliga frågorna, ska de lyckas, är de ärliga mot varandra, vem vinner spelet?Bröderna Wachowski har gjort en stilistiskt träffsäker debutfilm, det är inte tal om annat. Den smakfulla scenografin är noga uttänkt, kameravinklarna vindlar, klipp i okronologisk ordning bryter upp den linjära berättelsen och ger vinkar om hur upplösningen kan tänkas bli. Att kvinnorna för en gångs skull inte straffas, på klassiskt Hollywood-manér, är inte heller så dumt. Men den våldsamma upplösningen placerar obönhörligen Bound i facket för amerikansk oberoende film på 90-talet med en estetik, skott i slowmotion, blodpölar som sugs upp av äkta mattor som börjar kännas minst sagt passé. "Baby, it's so one minute ago", som de säger där borta. Denna film visades för första gången vid årets filmfestival i Sundance, den amerikanska oberoende filmens Mecka, men typiskt nog var det inte Bound, eller andra filmer i samma genre, som fick mest uppmärksamhet. Istället var det småsentimentala melodramer i stil med Vänskap på Spitfire Grill och den australiska hjärtevärmaren Shine (svensk premiär i februari) som fick filmbolagsbossarna att bråka på offentlig plats. Det säger något om vart trenden lutar åt just nu, även om en riktigt bra gangsterfilm alltid kommer att ha sin plats på repetoaren.