I Elvira Linds film är dansen politik för det själsliga manifestet. Kroppen är dansens verktyg, men också en exposition av människans mest sårbara punkt och styrka.
Bobbi Jene börjar långsamt – alltför långsamt – i samtal som känns smärtsamt regisserade på teman: ”Prata om dina förväntningar inför att fylla 30”, ”Prata om varför du flyttar från Israel”. Så plötsligt gör Elvira Lind en U-sväng i både regi och bildspråk. När kameran i stället betraktar Bobbi, snarare än tränger sig på, blir hon så mycket mer intressant. Utan vidare, samtidigt oanat subtilt och rentav oväntat, gröper kameran ur hennes persona.
Bobbi Jene är en amerikansk dansare som hängett sig åt ”gaga”, en dans uppfunnen av den israeliska koreografen Ohad Naharin. Bobbi lärde känna honom när hon var tjugo år, tillräckligt begåvad för att rekryteras till hans prestigefulla danssällskap och ärrad i själen av ätstörningar. Det var då hon upptäckte dansen som förändrade hennes liv.
Hennes förhållande till dansen är enkel men explicit: ”Jag vill komma till stadiet där jag inte har någon styrka att dölja någonting.” Hennes skapande fungerar just så: att blotta sig fysiskt och psykiskt. Att konfrontera sina allra mörkaste sidor är förstås nog så svårt, inför publik kräver det sin performance-konstnär. Bobbi Jene bryter systematiskt mot konventioner om sexualiteten och psyket, nästan omärkligt, utom när hon själv kommenterar det för att hon gör det så självklart.
Med detta sagt är filmen lite som en bok du har fått rekommenderad men inte riktigt förstår poängen med förrän efter några kapitel och efter ytterligare fem inser att du inte kan sluta läsa. På motsvarande sätt hypnotiserar Bobbi Jene, både som person och film.
