En superhjälte till amerikansk soldat med hjärtat på rätt ställe dör, men återupplivas som supersoldat med högteknologisk ny kropp. Först har han inga minnen av sitt tidigare liv, men när de börjar komma tillbaka inser han att verkligheten inte står rätt till. Det du precis läste var handlingen till Universal Soldier med Jean-Claude van Damme från 1992. Och nu Bloodshot med Vin ”Family!” Diesel från 2020. Så ja, det är förutsägbart. När det inte är förutsägbart beror det inte på bra manus, utan för att klippningen är förvirrande.
Fast så usel är faktiskt inte denna serietidningsfilmatisering (för det är vad det är). Många av actionscenerna av regidebutanten David S. F. Wilson är snyggt utförda och det finns vissa intressanta aspekter i storyn, men det går inte att låta bli att känna att vi redan sett det här, i Robocop eller senare års Upgrade. Bloodshot hade kunnat bli en härligt trashy action scifi om det inte varit för att karaktärerna var så endimensionella. Vin Diesel är ju inte direkt känd för sina skådespelarskills, men här agerar han bokstavligt talat som en robot större delen av filmen.
Låt mig inte ens börja prata om manuset, så mycket som händer utan någon förklaring. Eller rättare sagt, utan någon vettig förklaring. När det slängs in diskussioner om människors fria vilja i ett krystat försök att ge filmen lite djup kastar den istället sig själv ned i ett hål av pinsamhet. Återigen, mycket hade kunnat förlåtas om de gett lite mer kärlek till karaktärerna än att klura ut coola scener. För vad spelar det för roll om något är snyggt filmat om man inte bryr sig? Bloodshot är tyvärr bara en röra till klichéfest.
