Ack, den som ändå fick vara ung och dum igen. Inte för att ungdomarna i Neil Widgarts debutfilm Blomster är speciellt dumma. Nej tvärtom, i deras umgänge diskuteras både stort och smått. Existentiella frågor som man oavsett ålder kan känna igen sig i. Vart är livet på väg, miljöförstörelse eller att komma ut. Emma (Savanna Hanneryd) springer på ett kompisgäng på en rejvfest en sommar. Tillsammans slår de följe i den ljusa sommarnatten. Filmens styrka ligger i personregin. Eller om ungdomarna spelar sig själva. Oavsett är den bästa skildringen av unga vuxna i storstaden jag sett på länge. Blomster tar sitt ämne på allvar. Det tramsas inte bort. Widgart känns besläktad med Lukas Moodysons sätt att gestalta ungdomar på film. Både deras dialog och sätt att agera känns trovärdigt.
Det är inte heller att Stockholm som exteriör står i fokus. Underbart att slippa spring och skrik nattetid på någon gata på Södermalm, knäpproliga karaktärer eller häng vid Slussen. Det finns inget sådant här. Inte ens en tendens, lyckligtvis. Kameran följer istället skådepelarna dokumentärt och hoppar mellan berättelserna som utspelar sig på samma plats. Det lite gryniga, ljusa fotot fungerar utmärkt för handlingen och ger känslan av att tid inte existerar på sommaren då natten flyter in i morgonen.
Just ungdomarnas berättelse är som sagt det spännande snarare än utforskandet av knarkflum. Den konstnärliga touchen är dessvärre helt överflödig. Blomster hade inte behövt en ingrediens som ger smak av videoinstallation. Men en spännande och annorlunda debut är det. En nutida Sverige på många sätt. Knappast något för den konservativt lagda. Men för oss andra, en kärleksförklaring till att få vara sig själv tillsammans med andra likasinnade. Och det är vackert.
Läs även Nöjesguidens intervju med Neil Widgart : Man får prata om Sokrates om man pratar om Tinder och rövknull också
