Oändliga skogsrejv och flyktiga förälskelser dränkta i bländande sommarljus. Neil Wigardt är regissören bakom den filmiska drogtrippen Blomster.
Coming of age-filmer som glorifierar sommartider utan att fylla mig med oändlig tomhet och dödslängtan växer inte på träd. Det är få som lyckas med konsten att faktiskt bidra med något intressant till den här märkliga genren.
Men i år har jag lyckats hitta två debutanter som gjort värdiga försök: den första är Damian Kocur med sin uppfriskande melankoliska film Bröd och salt som kombinerar klassisk musik med polsk hiphop och småstadstristess utan att det känns krystat. Den andra - svenska Blomster - är av mer drogromantisk karaktär, regisserad av den 33-åriga filmaren Neil Wigardt. Han följer några (givetvis ganska självupptagna) kompisar med kameran medan de rör sig från fest till fest på jakt efter bekräftelse, kärlek och någon slags mening.
Den viktigaste frågan: hur mycket droger användes under filmproduktionen?
— Haha, ja den frågan brukar komma upp. Vilket är skönt för allt är liksom fake. Till och med vissa cigaretter är såna där örtcigg och ketaminet är florsocker.
Är filmen något slags utdrag ur ditt eget liv? Lever du själv det romantiska drömska Blomster-livet?
— Nej, det är jag lite för gammal för. Men ja filmen är lite vad jag sett/upplevt på fest under min tid här på jorden. Men sen har det filtrerats mycket genom skådisarna som jag låtit komma med mycket input. Så slutresultatet är något annat liksom.
Det måste vara ganska pressande att bestämma vilken sorts film man vill debutera med. Hur såg din process ut? Varför blev det just Blomster?
— Oj, inte riktigt tänkt på det så. Ska det här vara min stora debut? Vad har jag gjort?! Nej, men jag tror att det var ganska naturligt. Filmen är på många sätt en fortsättning på min examensfilm från Valand som heter Knaster. Den handlar om att vara 16, röka spice och hänga i Farsta Centrum. Blomster är lite vara 20 och gå på rave. Så tror nästa film kommer handla om att vara 27. Den går under projektnamnet Kurt Cobain. Det är en kärlekshistoria.
Du har gjort den ultimata sommarfilmen. Vad vill du att publiken ska känna när de lämnar biosalongen?
— Jag vill nog inte lägga mig för mycket i vad de ska känna. Eller jag tror inte riktigt att det är en sån typ av film. Den lämnar mycket utrymme för åskådaren hoppas jag. Eller det är ju inte en film med en moral typ “det är dåligt/bra att festa”. Men jag har hört väldigt olika reaktioner efter filmen där vissa varit typ “jag vill aldrig festa igen” och vissa som bara “jag blev fett taggad”.
Jag får nästan en dokumentär upplevelse av din film. Många scener känns improviserade och att de skapades där och då i stunden. Hur såg själva inspelningen ut?
— Ja, men lite så var det. Det är en blandning. Men det spontana var något vi jobbade väldigt, väldigt mycket med. Det ska liksom gå att se den och tro att det är en dokumentär. Typ.
Vad har du haft för inspirationskällor - någon/några filmskapare du ser upp till?
— Oj, massa såklart. Men den filmskapare som haft mest inflytande på hur den här filmen ser ut är Max Fagerlund. Han gjorde en mind-blowing Youtube-serie i mitten på 10-talet som hette De Obenämnda. Hoppas verkligen någon sparat den till framtida generationer. För jag hittar den inte längre.
Är imponerad av din klippning - den är väldigt fräsch och ovanligt rytmisk. Vad är det viktigaste för dig när du klipper film?
— Gräs och folköl.
Du använder dig mycket av poesi i din film. Att göra en poetisk film bär alltid med sig en risk att det ska bli väldigt pretentiöst. Men det har du verkligen lyckats undvika. Hur gick dina tankar där?
— Alltså det är okej för mig om den blir lite pretentiös. Men jag jobbade med en konstnär/poet/legend som heter Nadia Maghder på den texten som kommer i slutet av filmen. Hon är helt genial. Men jag tror att typ råhet, ärlighet och sånt där är sånt som gör att den inte blir pretentiös. Man får prata om Sokrates om man pratar om tinder och rövknull också.
Blomster har biopremiär den 16 juni
