Bleeder

Sedan den unge dansken Nicolas Winding Refn återvände från New York till Köpenhamn och bevisade sitt entusiastiska filmintresse genom att tacka nej till en plats på den danska filmskolan för att i stället fullfölja kritiker- och publiksuccén [I]Pusher,[/I] har det ryktats om hans uppföljare [I]Bleeder. [/I]När filmen väl hade dansk premiär i somras anmärkte någon enstaka kritiker på de överdrivna våldsscenerna, men de flesta lyckades placera in de blodiga elementen i något slags kvasimetaforik över det mediefierade moderna samhället, och i stället tillskriva filmen epitet som "mer mogen" och "stilbildande". Det var snarare den hängivna publiken, förälskad sedan [I]Pusher,[/I] som reagerade en aning besviket. Det gjorde jag också. För om man nu ska mogna forcerat och leva upp till allas förväntningar, ska man väl inte göra det för att skrumpna ihop till något som ekar vagt ihåligt, eller för att tappa bort kärnan i lusten att över huvud taget göra film. [I]Bleeder[/I] är på det hela taget en ganska feg och tam konstruktion. Vi rör oss i samma avskalade och barskrapade köpenhamnska miljöer som i [I]Pusher,[/I] fast i den något mindre vulkaniska stadsdelen Nørrebro, med ett vardagligare tilltal uppmålat i realistiska färgskalor. Här bor den inbunde och neurotiske Leo (Kim Bodnia) tillsammans med sin tjej, den gravida och milda Louise, bokstavligt talat mitt emellan en kyrkogård och ett dagis. Storkarlen Leo har väldigt svårt att klara av det faktum att han står inför en stor förändring i sitt liv, och [I]Bleeder[/I] handlar just om hans gradvisa urspårning i ingenmanslandet mellan dessa båda institutioner. Men filmens epicentrum befinner sig någon helt annanstans. Det utgörs av en "videobix", en lite halvlusig och extremt välsorterad videobutik, där Leo hänger med filmnördsbiträdet Lenny och den tillbakalutade ägaren Kitjo och avhandlar livets egentliga essens; rörliga bilder. I periferin befinner sig gatuköksexpediten och Lennys stilla flirt Lea, samt Louises kralliga och kallblodiga bror Louis som äger en hysterisk beskyddarinstinkt och inte alltför många goda ögon till Leo. Centrifugen sätts i rullning och snart skumpar och skakas alla runt. Den ödesmättade tonen är lika stark som i föregångaren. Men där [I]Pusher[/I]sprakade av energi och vitalitet känns [I]Bleeder[/I] mest trött och lite uppblåst gatusmart; filmen lider klar brist på charm. Fotografen Morten Søborg och klipparen Anne Østerud visar återigen tillsammans med de utmärkta skådespelarna prov på sin kunnighet, men de ges inget egentligt svängrum utan landar mest i plattityder och ilsket rödtonade bilder. Mer behållning finns att få i de varmt humoristiska och absurda scenerna i "videobixen", men intressantast är de tysta och tafatta scenerna mellan filmnörden och hans korvgrillande ängel. Ibland kan lyckan bestå av ett riktigt moget och fettigt skrovmål, bara man befinner sig i rätt omgivningar.