Black Hawk Down

[I]Black Hawk Down[/I] är en seriös krigsfilm. En sån där ingen av soldaterna klär av sig för att flexa med musklerna. Inte ens Josh Hartnett. Det får mig att inse hur de flesta krigsfilmer egentligen handlar om annat än jobbiga krig. Normalt är det vältränade brutala killar i solkiga Die Hard-linnen som övar inför en prövning som kommer att utmana deras lydnad, uthållighet och lojalitet. Normalt är det patriotisk anda, stora vapen och helikoptrar. Ridley Scott fick förvisso låna fina Black Hawks och sympatiska Little Birds av militären och de är i bild nästan hela tiden. Men slaget om Mogadishu 1993, som filmen ingående beskriver, var inget inspirerande exempel på grabbarnas övermänskliga ädelmod. Det var ett deprimerande inslag i ett obegripligt krig. Med känsliga blickar och stora ideal är Hartnett ([I]Pearl Harbor[/I]) en slags center bland ett tiotal huvudroller. Men han spelar för intimt, i filmens tempo hinner man inte fästa sig vid honom som vid de tydligare soldattyperna. Tom Sizemore ([I]Rädda menige Ryan[/I]) är den plikttrogne soldaten igen, trött och ädel. Orlando Bloom, som aldrig kommer att sluta vara Legolas, gör valpen med stora ord och olidligt blå ögon (är det de eller namnet som gör honom fjollig till och med här?) Ewan McGregor kokar kaffe. Han ska vara den normala killen, men i sammanhanget blir han en sorglig tönt. Det är ett vackert Mogadishu Scott har låtit bygga, kaotiskt, gulmatt och slitet. Dammet och skrotet dröjer hos mig längre än intrigen. När skjutandet en gång har börjat upphör det dessutom inte. Ridley Scott är nu en gång för alla en episk berättare och man skulle bli lätt andfådd om inte Slawomir Idziaks (bland annat Kieslowskis [I]Den blå filmen[/I]) vackra foto hela tiden målade osannolik ro över slagfältet. Det verkliga händelserna följs, på dramaturgins bekostnad. En Black Hawk skjuts ner i stan under en operation och tydligen har alla Ranger-soldater svurit på att ingen av dem, levande eller död, någonsin ska lämnas i fiendens händer. Den heliga eden kan man läsa i pressmaterialet, men den syns inte i filmen, vilket gör det hela lite svårbegripligt om man nu inte är amerikansk patriot eller yrkesmilitär själv. Om man ändå räknar med att en operation får kosta människoliv, varför tjafsa om notan när den en gång kommer? Svaret är, om jag förstått filmen rätt, att den absoluta tilltron till att kompisarna nog räddar dig om det behövs är det enda sättet att hindra folk från att desertera när de inte förstår vad de krigar för. Som en utjämnande faktor får vi inte veta vad somalierna strider för heller. Nu är det hela lite för trovärdigt för att vara underhållning, lite för snyggt för att vara politisk kommentar och i ljuset av den amerikanska operationen i Afghanistan ändå alldeles för aktuellt för att ignoreras. Filmen är inte dålig, men de som tycker att tv-nyheterna är deprimerande gör nog bäst i att stanna hemma.