"Kärleken kan på något magiskt vis ersätta minnena. Alla andra känslor behöver det förflutna, men förälskelsen skapar liksom genom förtrollning ett förflutet som det omger oss med.” En liten bit in i Blå är den varmaste färgen kommer jag att tänka på den meningen ur Benjamin Constants kärleksroman Adolphe. Det är efter att filmens par Adèle och Emma möter varandras blickar för första gången, innan de lär känna varandra, och efteråt funderar jag på vad det kom sig av. Att Adèle tittar på Emma: för att hon har blått hår? För att hon har armen om en tjej? För att hon är snygg? Att Emma tittar på Adèle: för att hon tittade först? Det behöver inte vara konstigare än så. Det är bara de vilka den inkluderar som fullt ut kan uppfatta det ödesmättade i kärleken.
Adèle tror på ödet. Emma gör det inte. Hon är på sätt och vis en rätt stereotyp första äldre flickvän som citerar Sartres Existentialismen är en humanism för Adèle på en av deras första dejter. Existensen föregår essensen, säger hon, det vill säga: vi hålls alla ansvariga för vilka vi är och vilket liv vi har skapat för oss själva. Man kan dela in Blå är den varmaste färgen i två delar, en blå del och en blond del, en varm och en kall, den förälskade ungdomliga delen och den allvarsamma vuxna. I den andra delen ersätts Adèles underbart störigt brudiga gymnasiekompisgäng, hennes jämnåriga, med antingen förskolegruppen hon jobbar med eller Emmas kultiverade vänner. I första maj-tåget tillsammans med kompisarna från skolan skrek hon högst, i Pride-tåget med Emma dansar hon självmedvetet. Hon kommer inte ut för sina föräldrar eller arbetskamrater. Hon är orubblig inför Emmas rätt osubtila påtryckningar om att hon kanske borde göra något annat än att vara skolfröken, som att ”skriva”, men hennes integritet är ändå sårad och hennes försök att upprätta den är destruktiva.
Det låter kanske väldigt konkret. Det finns också många stora teman man kan bena ut ur den här filmen: makt, sexualitet, frihet. Men det som stannar kvar inom mig som ett magiskt, påhittat förflutet är tron på kärlek som någonting som tvingar dig att lägga ned dina vapen. Du kommer att begå misstag som överhuvudtaget inte är nyttiga eller lärorika i efterhand. Du får inte välja.
