Billy Elliot

[I]Billy Elliot[/I] är lite som en [I)Flashdance[/I] regisserad av Ken Loach. Filmen utspelar sig i norra England och mycket känns igen från tidigare skildringar av engelsk arbetarklass. Det är 1984 och Billy är en 11-årig pojke som sedan mamman gått bort lever tillsammans med sin pappa, bror och senila mormor i Durham. Ett samhälle hårt pressat av gruvnedläggningar och strejker där konst, musik och skönhet endast existerar genom sin frånvaro. En begränsad värld som effektivt understryks genom Brian Tufanos foto som sällan eller aldrig visar himmel eller horisont. Varje vecka pinar sig Billy i väg till boxningslokalen, fast han hatar det och fast han mycket hellre skulle dansa balett. När han så följer sitt hjärta är konflikten självklar. Riktiga män dansar inte balett, dom brottas eller boxas, super eller ser på hundkapplöpning. Tyvärr verkar regissören Stephen Daldry och manusförfattaren Lee Hall inte lita på kraften i berättelsen, för bitvis är historien rejält sockrad och tyngd av klichéer. Danslärarinnan är bitsk men snäll, arbetarna kärva men godhjärtade, och när det verkligen gäller ställer man upp för varandra. Filmens förtjänster överväger dock, [I]Billy Elliot[/I] är en smittande dansfilm med funkigt soundtrack av T-Rex-låtar och även om det ibland görs väl pedagogiskt tar den upp stereotypa föreställningar om maskulint och feminint. Billy dansar ballett för att han, trots sin fars och brors ibland fysiska försök till övertalning, inte kan förstå varför han inte skulle göra det. Han tar ömt hand om sin mormor, han lyssnar på bekännelser från sin bästa vän (utan att skvallra - vilket vore väntat i en historia om en "ungdom") och han gör detta utan att fundera över ifall det gör honom till mer eller mindre man. Genom huvudrollsinnehavaren Jamie Bell får också Billy ett öppet, entusiastiskt ansikte. Han förkroppsligar en kalvig ung man som pendlar mellan att vara barn och en frustrerad tonåring som bokstavligen dansar in i väggen.