Ibland ter sig eländet med det amerikanska pitchingsystemet extra tydligt. Manuset reducerat till 25 ord eller mindre, berättade för en trött filmproducent, brukar vara kutym. Här torde det bara ha krävts fyra ord: Martin Lawrence i kvinnokläder! Vem skulle väl inte lätta på plånboken för en sådan genial idé? Vad är väl Martin Lawrence om inte en kvick, underhållande och alldeles...alldeles urusel skådespelare?
Eddie Murphy må de senare 15 åren bara ha varit en talanglös skrikhals men han hade åtminstone tidigt i karriären en viss attack och timing. Epigonen Lawrence var emellertid tröttsam redan från start. I denna [I]Spanarna[/I] möter [I]Mrs Doubtfire[/I] försöker hans FBI-agent -- täckt av tjocka lager smink och gummi -- övertyga ett grannskap, och framförallt en brottsmisstänkt ung kvinna, om att han är den feta och levnadsglada Big Momma. Trovärdigheten är självklart nere på noll, vilket man i och för sig kanske antas svälja, men då denna inte helt lyckade maskerad är filmens enda egentliga drivkraft, är det bara det utlovade recensionsarvodet som håller mig från att resa mig och gå. Kvar i stolen bevittnar jag istället i 99 minuter, och med fallande livslust, Lawrence och gänget snubbla, prutta och skrika högt -- allt ackompanjerat av ett evigt pumpande soundtrack.
Det smärtar en aning att behöva se vanligtvis begåvade och eviga birollsinnehavaren Paul Giamatti (bland annat "Pig Vomit" i [I]Private Parts[/I]) ta plats i denna film, men någon måste ju ha rollen som filmens vita alibi. Tilltron till att en vit publik skulle kunna referera till en hel film med endast afroamerikaner är nämligen fortfarande låg.Big Mommas House
Skådespelare:
Regi:
