Beslut utan återvändo

Den arabiska faran drabbar ännu en gång det paranoida film-USA. Den här gången är det en fanatisk terrorist som medelst en kapad jumbojet hotar att lägga Washington i ett moln av dödlig nervgas. Den amerikanska försvarsledningen har att välja på att spränga planet, och samtidigt då de 400 amerikanska passagerarna, i luften eller hoppas på att araberna bluffar. Läget är förtvivlat till det att någon kommer på att man kanske kan använda sig av sina senaste högteknologiska vapen och de bäst tränade elitsoldaterna. Varför är denna självklarhet alltid något som måste föreslås i sista sekund? Man kan tänka sig krigsledningscentralen under Gulfkriget: "Ska vi kasta syltmunkar på dem?" "Jaså, det gör inte ont". "Men om vi ror in några pensionärer i Persiska viken under natten och låter dem strypa Saddam i sängen?" "Nähä." I en annan del av rummet hörs plöstligt: "Eureka. Jag har det. Vi använder oss av de där nya prylarna. Kryssningsmissiler, heter de visst. De kan tydligen träffa en hamster på 20 000 mils avstånd!!" Ett missunsamt sorl breder ut sig varpå försvarsminister säger: "Hm. Det är chansning, men okej vi provar."Nåja. Det finns i alla fall en betydande skillnad mellan denna och andra actionfilmer med Steven Seagal. Nämligen den att Seagals oerhört hårdkokte militär dör. Efter en kvart.I vanliga recensionsfall vore denna information sekretessbelagd men eftersom Seagals fall ur filmramen innebär ett sällsynt lyft för historien känns det helt rätt, för att inte säga viktigt, att prata brevid mun. Alla Seagal-fans blir varnade och resten av befolkningen kan ge filmen en extra chans. En film utan Seagal är trots allt en film utan Seagal.Jag tänker inte gå in på det astronomiska antalet utnyttjade actionschabloner; det är tröttsamt och det vore dessutom som att kritisera en hamburgare för att innehålla ketchup och inlagd gurka. Och om jag berättar att det är den amerikanske mannen och hans sanslöst väl uppbyggda och segervissa militära organisation som hyllas är det knappast någon som höjer på ögonbrynen.Men om man köper allt ovanstående (och lite till), vilket bevisligen många brukar göra, har man emellertid två ganska så spännande timmar framför sig. Regissören Baird ritar upp en så pass komplex hotbild, där allt från miniräknare till Allah sätter käppar i hjulen för hjältarna, att Beslut utan återvändo i alla fall hamnar i toppskiktet av underkända dussinfilmer.