För femton år sedan läste jag i någon blaska att sexscenen mellan Rose och Jack var den hetaste genom tiderna. Förutom att det måhända var en överdrift så framstår den historiska scenen mellan turturduvorna på RMS Titanic i jämförelse med motsvarande scener i Below her mouth som sömnig 40-talscensur. Jag kan inte minnas senast sex var såhär hett på film. Jag kan inte heller minnas när jag senast såg så mycket sex på film. Ändå är det inte en film om sex utan om kärlek.
Det börjar som en lek. Dallas (en vansinnigt karismatisk Erika Linder) är på jakt efter stimulans och struntar totalt i att Jasmine (Natalie Krill) har en ring på fingret. Jasmine gör motstånd först - hon är ju förlovad men en man som hon har för avsikt att leva ett tryggt men förutsägbart liv med tills döden skiljer dem åt. Så är det ju den där lilla detaljen att hon är flata.
Regissören April Mullen har gjort karriär på att regissera genrefilmer, till synes utan någon nämnvärd tematisk preferens. Av hennes filmografi att döma är triangeldramat ett så kallat okaraktäristiskt komplement; och för att vara en film med en så banal ramberättelse är Below her mouth förundransvärt engagerande.
I Mullens händer och genom Maya Bankovics organiska lins är filmen ett femmetastiskt finger mot en av världens mest mansdominerade branscher. Stephanie Fabrizi debuterar med ett manus som har så mycket hjärta att den bitvis schablonkvalmigt romantiska dialogen avfärdas som en petitess. Skådespelarna äger den fullständigt och försäkrar genom sitt övertygande samspel att deras kärlek är den viktigaste i hela världen.
Strax innan filmen börjar haltar en man in i salongen. ”Är det här The Shining?” frågar han. Den enda som ids svara säger trött tillrättavisande ”Det här är pressvisningen, ja”. Så börjar filmen. Dallas har sex med sin flickvän. Hon är märkbart irriterad, borde ha gjort slut för länge sedan. En vardagssituation som många kan relatera till, men uppenbarligen för kontroversiell för mannen som ville se The Shining. Han muttrar och haltar ut igen.
