Belma

Anslaget är grovkornigt, färgerna bleka, två människor rör sig i ett hus. De är på flykt, måste lämna sitt hem i Bosnien, går över ett minerat fält för att komma med bussen som ska ta dem därifrån. Klipp. I perfekt skärpa och starka färger sitter en ung dansk kille och spelar dataspel, musiken pulserar medan han lustfyllt skjuter ner fiendeplan. Inledningen till barn- och ungdomsfilmen Belma hade inte tydligare kunnat exemplifiera det filmen handlar om. Det grå krigets obarmhärtiga vardag, flyktingarnas vakuumliknande exil i kontrast till nordeuropéernas materiella, skyddade verklighet. Tonåriga Belma sitter i ett flyktingläger i Danmark, hon sörjer modern som dog i ett bombanfall. När Belma råkar tappa sin portmonnä i en antikvitetsaffär får hon kontakt med Rasmus, den unge datakillen. Rasmus, som också bor ensam med sin far antikvitetshandlaren, blir kär i Belma och dras in i flyktingarnas interna uppgörelser -- hat och hämnd som snabbt blossar upp, en helt annorlunda värld för honom.Så långt allt väl, men sedan tappar filmen form och riktning. Kanske tror debutregissören Lars Hesselholdt att ungdomar inte orkar med ett så allvarligt tema och slänger därför in lite komiska scener med drag av buskis för att lätta upp stämningen. Dessutom har Rasmus lite väl mycket av pojkbokshjälte över sig, alltid påhittig, listig och tack vare honom får historien ett någorlunda lyckligt slut. Stackars Belma, hon är passiv och blek.Bortsett från det är Belma en rörande liten film, lågmält berättad med duktiga skådespelare i de bärande rollerna. Särskilt bra är Rade Serbedzija (fotografen i Innan regnet faller) som Belmas förgrämda far. Mot slutet av filmen utbrister en av de unga huvudrollsinnehavarna:"Varför krigar folk?" Denna typen av övertydligheter är något som ofta drabbar barn- och ungdomsfilmer, men det finns säkert värre exempel än just Belma. Krig och ondska kan aldrig förklaras rationellt, men dess konsekvenser drabbar de inblandade med obönhörlig kraft.