Efter en av de bättre filmtrailers jag sett ansträngde jag mig verkligen för att försöka dra ner mina förväntningar på Belfast, något jag är medveten om kan vara lika svårt som att tänka bort hunger. Trots det är jag förvånad över hur besviken jag känner mig när jag lämnar biografen.
I Kenneth Branaghs (manus och regi) autobiografiska Belfast får vi följa den 9-åriga Buddy (Judy Hill) och hans barndom under kravallerna på Nordirland 1969. Då protestantiska lojalister börjar attackera katolikerna på Buddys gata byggs en barrikad upp mellan de olika gruppernas områden. Buddys familj är protestantisk och har det tufft ekonomiskt, och när pappan, ”Pa” (Jamie Dornan) kommer hem från sitt jobb i England vägrar han att välja sida i konflikten. Något som uppviglaren Billy (Colin Morgan) aggressivt insisterar på att han måste göra. I ett sätt att försöka hitta en utväg ur våld och fattigdom överväger familjen att flytta ifrån Belfast och den trygghet som kvarteret skänkt dom.
Trots konflikten och hotet om våld är Belfast en film som kretsar kring gemenskapen i kvarteret där Buddy växer upp. Om värmen och humorn som finns där, där alla känner alla och alltid har glimten i ögat. Om rötter och om sorgen över att tvingas dra upp dem. Problemet? Att jag helt enkelt inte berörs av den. Kanske är det på grund av det sentimentala, nostalgiska filter som jag känner ligger över hela filmen och genomsyrar såväl repliker, karaktärer och skådespeleri. Som skapar en distans mellan mig och världen som beskrivs eftersom jag inte själv befinner mig i den utan får den glamouriserat åretberättad för mig. Eller så var helt enkelt kanske trailern allt för jävla bra.
Haris Zambarloukos fotografi är fantastiskt vackert och filmens största tillgång tillsammans med Buddys farföräldrar ”Granny” (Judi Dench) och ”Pop” (Ciarán Hinds) vars uppenbarelser är starka nog att tränga igenom filmens fasad. Om man charmas av den Van Morrison besjungna feel good-stämningen och berörs av den på pappret emotionella historien så har man säkerligen något att se fram emot. Det är som vanligt en smaksak och Belfast smakar inte bittert, utan är nog snarare lite för söt för min smak.
