Beanpole är Kantemir Balagovs andra film och när den hade premiär i Cannes var han bara tjugosju. Utbildad under legendaren Aleksandr Sokurov och redan internationellt uppmärksammad är det lätt att börja spåna i en stor framtid.
Filmen som sådan är på samma gång brutal som den är ömsint inkännande. Iya och Masha bor tätt inpå varandra i en dunkel lägenhet i efterkrigets Leningrad. All form av normalitet är sedan länge försvunnen. Deras dag-för-dag-kamp kantas av ransonerad mat och söndertrasade soldater var än blicken landar. De lever i ett sammanhang där människolivets värde är flyktigt och man får anpassa sig så gott det går efter rådande omständigheter. Scenerna gestaltas med intim personregi som ger plats för ögonblickens skörhet. Relationen kvinnorna emellan är varmt framställd trots den smärta som situationerna är grundade i. Det är en vardag stöpt i fattigdom och hunger.
När scenerna sedan ordnas i ett sammanhang och tar formen som en berättande enhet blir filmen både kargt melodramatisk och känslomässigt brutal. Det är ett intressant motsatsförhållande som uppstår mellan manus och regi: det som händer är beskrivet med en nästan cynisk hårdhet, men det gestaltas med ömhet och empati. När handlingen ska föras framåt och hemskheterna börjar staplas efter varandra ringer varningsklockorna hos mig. Den typen av dramaturgi känns ofta som ett desperat försök att nå autenticitet och patos, men Balagov lyckas balansera det ömsinta och det brutala på ett för det mesta givande sätt.
Det är rätt svårt att se Sokurovs ande i Balagovs hantverk, det skulle väl vara i hans tålamod och känsla för tempo, men det är lätt att se den uppenbara talang han besitter. Förhoppningsvis leder det till ännu bättre filmer i framtiden.
