Om nu kroppsidealen i 300 var det minsta tvetydiga så var Man of Steel noga med att understryka det: hur mycket Zack Snyder älskar att filma män med stora muskler.
Nej, inga mysigt antika ideal med ömt skulpterade sexpack á Brad Pitt i Fight Club. Riktigt stora ska de vara. Explosiva. Åttiotalets kroppsbyggarkultur med biceps lika stora som gamla Hollywoodhjältars rumphakor.
Så när Snyder nu återigen riktar linsen mot Superman (liksom i rebooten spelad av Henry Cavill) ställs han inför en Batman som lämnat Christian Bales anonyma identitskriser för Ben Afflecks mer storvuxna, ärrade och livströtta gestalt. En krigsskadad veteran vars kropp vittnar om fler slag på krigsfältet än smoothies på gymmet – även om Snyder faktiskt lyckats klämma in ett köttigt träningspass.
Det byggs upp för ett laddat möte mellan superhjältarnas superhjältar (Spidde och Avengers får ursäkta), men först ska det smutskastas, konspireras och ansträngas för att tvinga in dem i en politisk kontext. Hetsiga tv-montage lägger ut texten kring hjältarnas makt, ansvar och symboliska roller i ett samhälle tillräckligt bekanta med Nietzsche för att släppa igenom en oneliner om att ”gud är så gott som död”.
Snyder tycks vilja spegla den amerikanska självbilden i superhjältarnas inre och yttre. Ibland funkar det bra, dessa ifrågasättanden från civila, nära och kära, varandra och sig själva som omger skapelsemyterna med fler fråge- än utropstecken. Andra gånger blir det skitnödigt självreflekterande. Som när det galne geniet Lex Luthor (en redan dålig skurk som hämmas ytterligare av Jesse Eisenbergs gränslösa överspel) envisas med att skrika ut varenda mytologiska parallell.
Överhuvudtaget bär Dawn of Justice sina budskap och ärenden lika stolta och synliga som hjältarnas brösttryck. Och inte har man försökt dölja filmens funktion som pilot för en franchise, när det sprängs in besläktade karaktärer – särskilt en gladiatorlik Wonder Woman (Gal Gadot) – som för att preppa ett kök där många kockar ska kunna rymmas och skicka ut rätter på rullande band.
Ändå är det smått imponerande hur manusförfattarna David S Goyer och Chris Terrio (Oscarsbelönad för Argo) lyckats lösa allt. Hur prologen lägger självklar vikt vid Batman (det är ju trots allt en nystart) och sedan väver in Man of Steel, men istället för återblickar så återupplevs filmens slutstrid ur ett nytt, kritiskt perspektiv på Supermans stridsmetoder.
Konflikten resulterar i ett slags krig där Batman är soldaten och Superman kärnvapnet. Med en ynklig skurk och fullproppat schema blir vissa partier något sega, men Dawn of Justice visar i slutändan prov på tillräckliga muskler, idéer och spegelfobier för att hamra fram en stabil spelplan för en slagkraftig filmserie.
