Barnen som inte fanns

Hannes Dükler 16:09 25 Jul 2005
För 17 år sedan avslöjades en tragedi i nordvästra Tokyo då det visade sig att fyra syskon under ett halvår levt ensamma i en liten lägenhet, övergivna av sin mor. Ingen hade känt till barnens existens. Inga grannar hade reagerat. Strax därefter började Hirokazu Kore-eda skissa på ett första manusutkast kring händelsen, men det dröjde alltså drygt 15 år innan filmen blev verklighet. Och det han ger oss är något av det starkaste jag sett. Det börjar med att mamma Keiko ringer på hos värden i det hus hon just flyttat in i och glatt presenterar sig och tolvårige sonen Akira. Hon säger ingenting om de övriga tre barnen, då värden inte tillåter så stora familjer. Barnen ligger nerpackade i resväskor i väntan på att få komma ut. Mamman är sällan hemma och den enda som får gå utanför dörren är Akira som sköter alla vardagssysslor. De övriga barnen måste stanna inne i lägenheten och får inte prata med höga röster eller ens gå ut på balkongen. En dag ligger det en lapp på köksbordet - mamman har rest till Osaka och kommer hem först till jul. Hon har även lämnat efter sig lite pengar. Men hon kommer inte tillbaka. Och månaderna går. Avsaknaden av någon riktig tidsuppfattning är det som håller barnen vid liv i den lilla lägenheten. [I]Barnen som inte fanns [/I]är en stenhård anklagelseakt mot vuxenvärlden. Den som väljer att inte se. Den som vägrar ta sitt ansvar. Mamman som själv är ett barn, som pratar som ett barn, rör sig som ett barn. Papporna som söks upp av Akira i ett rop på hjälp men som bara pratar om sina egna tillkortakommanden. Hyresvärden som till slut, av misstag, får se misären men som låter det hela bero. Och detaljerna! Många gånger inte ens filmade ur barnens perspektiv utan ur något slags larvperspektiv. En tappad nagellacksflaska. Plastleksakerna. Matförpackningarna. Skorna som yngsta dottern vuxit ur när hon på sin födelsedag ska få gå utanför dörren för en kort stund. Och Akiras små, små tecken på att han inte mår särskilt bra, samtidigt som han ska ta hand om de övriga tre syskonen. Det ständiga, minimala happy sad-leendet som till slut helt försvinner från hans ansikte. De stillsamt maniskt trummande fingrarna i en genomvidrig scen på ett fält invid en landningsbana. Yuya Yagira som spelar äldste sonen fick ta emot priset för bästa manliga skådespelare i Cannes förra året. Och visst, han är mycket duktig. Men framförallt är det regin som är så genial, liksom i [I]Efter livet [/I]visar Kore-eda hur mästerligt han väver ihop fiktion med det dokumentära. Han repeterade inga scener med barnen, utan lät dem istället vänja sig vid kameran och filmteamet. Jag har aldrig sett barn på film agera (eller snarare ickeagera) som dessa. Det är en realism som inte liknar något jag tidigare sett. Som scenen där mamman kommer hem mitt i natten, påverkad, och glatt väcker barnen. Deras nyvakna uttryck av förvirring och samtidigt lycka att ha sin mamma hemma är så äkta det någonsin kan bli. Stanislavskij kan dra något gammal över sig.
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.