Bäst i Sverige

Det finns en Ulf Malmros-film utan Kjell Bergqvist men det verkar inte finnas en svensk film 2002 utan Michael Nyqvist. För all del, han är utmärkt även nu, som den - mest för sig själv men i det långa loppet drabbar det förstås sonen - otillräckliga pappan. Finns det en Peter Birro-skrift utan bitter, träffsäker och till viss del folklig humor? Den känns i alla fall igen här och tillsammans skapar paret, regissören och manusförfattaren, fixstjärnor i generationen 30-nåntings, en helt och hållet underbar film. Herregud. Jag skrattar, gråter, jag kvider, lider och förlöses (inte bara för att Jesus uppträder stelt knyckande vid köksbordet) inför historien om den eländige Marcello, enligt sig själv världens mest värdelösa människa. "Tänk om det är uttänkt så - att jag är sämst på jorden", filosoferar han i en hjärtskärande men osentimental scen. Ariel Petsonk är sensationell i huvudrollen, och samspelet med lillasystern kunde få E.T:s pekfinger att slockna av avund när han minns Drew Barrymore. Välkänd filmbakgrund - förortsångesten med höghus, glassbilen, asfaltsgård, Bolibompa, bildäcksgunga, sms, åskan mullrar "Åh, den är rakt över oss". Onda grabbgänget jagar Marcello, det är slow motion, och bara alldeles nyligen som de hängde hackkycklingen upp och ned i fotbollsmålet och sköt straffar på honom. Marcellos pappa försöker gömma sig bakom den han verkligen är - en svag snäll som inte riktigt ror iland det där med vuxenheten - genom att tuta i sina ättelägg att det är tvärtom som gäller, det vill säga macho och livslögner. Mamman dövar dåliga samvetet över att hon inget ser via högstämt vältrande i drömmar om Italien och Marcello i katolska kyrkans gosskör. Man vill inte, men det är omöjligt att låta bli att jämföra [I]Bäst i Sverige[/I] med första Tsatsiki-filmen, inte bara för att båda handlar om små mörkhåriga grubblare. Värmen är densamma, det känsliga, och det skruvade. Men förstnämnda vrider det fem varv till. Utan onödigt effektsökeri, bara magi, det övernaturliga så man ska se verkligheten. Tajmingen är total, tempot tätt, inga detaljer sparas - föräldrarnas italienska medelbilliga rödvin på diskbänken, otäcka Oskars militärbyxor - för att på djupet beskriva det universella och populära temat utanförskap och famlandet för att komma över ytan. Det är ju tydligen så jäkla svårt att passa in. Men vet ni vad? Alla slipper.