En brokig skara karaktärer anländer en kväll till El Royale, ett sömnigt hotell mitt på delstatsgränsen mellan Kalifornien och Nevada. Men det är mer än en lankig lushåla. Rummen visar sig vara buggade, en mystisk präst (Jeff Bridges) försöker bända upp golvplankorna i sitt rum, en dammsugsförsäljare (Jon Hamm) befinner sig på en direktlinje till J. Edgar Hoover, och någonstans i den regniga natten närmar sig långsamt en mordisk sekt (Chris Hemsworth i täten). Stämningen, som från första början knappast var trevlig, utvecklas snart till fullskaligt krig.
Ända sedan den hyllade The Cabin in the Woods har det spekulerats kring hur regissören Drew Goddard ska kunna följa upp sin briljanta debut. Men istället för den uppföljare som det ryktats om har Goddard med Bad Times at the El Royale satt klorna i thrillergenren, och precis som med sin utmärkta lek med skräckgenren levererar regissören här en genomtänkt, på gränsen till för smart pastisch.
Om du slänger in Arthur Penn, Alan J. Pakula och Roman Polanski i ugnen, vrider upp temperaturen till tidigt sjuttiotal och garnerar med en foliehatt så har du något som liknar Bad Times at the El Royale. Den är paradoxalt nog en genrefilm som inte är en genrefilm, eftersom den med en närmast akademisk besatthet återger en räcka tidstypiska genretroper och därigenom omvandlar sig själv till något som liknar en avhandling snarare än en renodlad spänningsfilm.
Inledningsvis utlovar filmen likväl högklassig underhållning, och levererar det till största del. Goddard tillämpar sitt kunnande om skräckfilmen till att skapa en krypande stämning. Kameraarbetet smyger sig på karaktärer från otrygga vinklar, lämnar mycket utrymme i bilden för oväntade infall, för att fönster ska krossas, dörrar sparkas in, hagelgevär avfyras. Och precis som i en slasher dör karaktärerna som flugor.
Bad Times at the El Royale är en tonsäker nostalgitripp till Nixonerans paranoiathrillers, men i jämförelse med många av de filmer som den vill replikera på ter den sig som en något blek kopia.
