Babylonsjukan

Identifikation är ett ord jag aldrig trodde jag skulle få skriva i en recension av en svensk film. Tur att jag hade fel. [I]Babylonsjukan[/I] är det som drabbat dig och alla dina vänner när göteborgskravaller och rasande skyskrapor gick från sensation till bakgrundsmusik till morgonkaffet. Maja flyttar in i Mattias kök när pojkvännen sticker till Indien. På köpet får hon Mattias slackergäng och ett ständigt moln av sötaktig rök. Själv vantrivs hon med att inte ha några fasta punkter och genom hennes ögon får vi se ett stiliserat Stockholm med batongkontrollanter och övervakningskameror. I den mörka staden utgör Maja, kompisen Pålle och Mattias gäng den enda ljuskällan. Och det är här igenkänningsfaktorn kommer in. Stockholm är inte en hård stad på det sättet att man blir rånad så fort man går utanför dörren. Men det är en stad som lider av apati. De flesta unga som bor här tycks leva i en kappsäck, och precis som i filmen får semifascistiska budskap med cash i ryggen pryda varenda affischtavla i stan medan minsta antydan till spontan konst sandblästras bort innan någon hinner se den. Och vänskap betyder aldrig så mycket som i en uppgiven värld. Maja och gänget känns på riktigt för att det är ett gäng man träffar varje gång man går till Kvarnen. Och det är ett sånt gäng som nästan aldrig får stå i centrum av en film om de inte tar livet av sig eller bestämmer sig för att växa upp. I [I]Babylonsjukan[/I] försöker de bara leva. Filmens dialog sunkar visserligen ihop ibland men samtidigt som det kan vara störigt spär det på känslan av att detta faktiskt händer. När hade du senast ett helt linjärt samtal med dina polare liksom? Dessutom har Espinosa den goda smaken att trots komik och ständigt puffande hålla filmen på den rätta sidan av stoner-staketet och låter aldrig stämningen bli [I]Half Baked[/I]-pannkaka. I twentysomethingkategorin slår den ut [I]Fröken Sverige[/I] på knockout. Det är skönt att slippa präktiga budskap, glädjespratt och dödsångest. [I]Babylonsjukan[/I] är en film som bara är, men som ändå lämnar kvar en hel del funderingar när den är slut. Tiotalet år efter [I]Sökarna[/I] och [I]Nattbuss 807[/I] kommer äntligen en film som klarar av att behandla subkulturer, apati, våld och kärlek utan att anta att publiken är dum i huvudet. Hatten av för Daniel Espinosa.