Återträffen

Anna Odell var den enda som inte fick någon inbjudan till klassåterträffen, då när de skulle fira att det var 20 år sedan de slutade nian. Kanske var klasskamraterna rädda för vad Odell, som just blivit rikskänd som konstnärlig bråkstake med den uppmärksammade utställningen Okänd, kvinna 2009 - 349701, skulle kunna ställa till med. Kanske glömde de bara bort henne. Anna Odell var ju nästan osynlig för sina klasskamrater under skoltiden.

Återträffen börjar med en iscensättning av ett slags värsta scenario. Odell leker med tanken på vad klasskamraterna trott skulle hända ifall hon hade dykt upp på festen. Odell spelar sig själv, sanningssägaren Anna, som envisas med att lägga sordin på stämningen genom att gång på gång klinga i glaset och påtala oförätter från det förflutna och punktera alla överrenskommelser om en allmänt gemytlig skoltid. Återträffen hade kunnat bli en privat vendetta med bardomens plågoandar men även om utgångspunkten är det självupplevda så rör Odells gränslösa uppträdande på festen vid något allmängiltigt.

Scenariot är kittlande i det att det frigör alla inneboende fantasier om att en slutgiltig upprättelse för barndomens eventuella kränkningar fortfarande är möjlig. Konstverket ligger i hur filmen väcker obearbetade tankar om vår egen skoltid. Filmen är uppdelad i två delar och om den första är känslomässigt katharsisk så är den andra lite mer intellektuellt kylig men lika lyckad som dramaturgisk krumbukt. För när filmen om återträffen väl är klar söker Odell upp sina klasskamrater för att de ska få se den. Dessa två akter tillsammans blir till en mycket avancerad, intellektuellt utmanande och elegant berättad film. Anna Odell är precis vad svensk filmkonst behöver, en orädd och egensinnig rebell och Återträffen är årets bästa svenska film.