Asterix & Obelix möter Caesar

Det är ett femtiotal år kvar till dess Maria och Josef ska förvandla stallet till BB, och Julius Caesar håller som bäst på att utöka sitt redan imponerande rike. Gallien, numera franskt territorium, är ockuperat, och de enda som fortfarande gör motstånd mot den romerske härskaren är invånarna i en liten gallisk by. Den må se försumbart liten ut på kartan, men i byn bor en trollkarl som kan laga till en magisk dryck som, likt Bamses dunderhonung, ger vem som än dricker den oanade krafter. I byn bor smarte Asterix och hans inte lika smarte men desto starkare kompis Obelix, som föll i trolldrycksgrytan som bäbis och därmed ständigt äger saftens magiska krafter. Ja, scenariot känns säkert igen av alla som läst Goscinny/Uderzos serieböcker om de komiska galliska antihjältarna. Eller sett de tecknade filmerna. [I]Asterix & Obelix möter Caesar[/I] är det första försöket att göra spelfilm av seriefigurerna. Man kan fråga sig varför filmmakarna väljer att göra just spelfilm, när man så uppenbart strävar efter att göra allt så likt en tecknad variant som möjligt - utom just det att det är levande skådespelare som gestaltar figurerna. Landskapet är ett smurfdito som inte på något sätt försöker ge en illusion av verklighet, dataanimationerna anstränger sig inte för att dölja att de är just animationer och skådespelarna verkar hämta mer inspiration från seriernas värld än från någon levande människa. Filmens svaghet ligger dock framför allt i det tunna manuset och de löjliga replikerna, som gör att man som publik tröttnar långt innan filmmakarna gör det. Inget gott tecken. Det hjälps inte att Gérard Depardieu är ett gott val i rollen som Obelix eller att skådespelarna verkar ha haft ganska kul under inspelningen, trots att de tvingas kämpa med repliker som inte ens en Marlon Brando skulle kunna få levande. Roberto Benigni fullkomligt excellerar i det påfrestande överspel som anades i [I]Livet är underbart[/I] (och på Oscarsgalan), och det kanske är att vara något överkänslig men jag kan inte riktigt smälta den kvinnobild som Falbala (vingligt illustrerad av fotomodellen Laetitia Casta) representerar. Den var kanske gångbar på sextiotalet men idag känns den lika hjälplöst som lyckligt förlegad.