Den högt aktade morfarn Emir, som bland annat skrev böcker om Algeriets nationella identitet, har just gått bort. Sorgen väcker hätska diskussioner i dödens efterdyningar: bör Emir få en religiös begravning, hur ska han vara klädd och hur mycket ekonomiskt krut lägger man på en värdig kista? Alla tycker olika. Det gapas och det skriks och det enda familjen är överens om är hur besvikna de är på varandras olika sorgeprocesser.
Arvet valdes ut till den digitala upplagan av förra årets Cannes och regissör Maïwenn (Polis, Förförd) börjar numer bli en stapelvara bland festivalens utbud. Arvet är, på både gott och ont, en rätt typisk festivalfilm. Bilderna är sådär lagom skakiga för att få in lite nerv i folk runt bord som snackar, musiken lite melankolisk men inte överdrivet ledande och skådespelet är otvunget och naturalistiskt. Det den vinner på väl avvägt tempo och trovärdighet förlorar den i slätstrukenhet.
Filmen blir mer intressant när Neige, spelad av Maïwenn själv, börjar luska i sin etnicitet. Hennes mamma är alger, medan hennes biologiska pappas etniska bakgrund är något av ett mysterium. Frågor ställs om nationell identitet är biologiskt eller kulturellt rotad. Har Neiges nära band till Emir, och hans intresse i den algeriska saken, format henne mer än en frånvarande och ointresserad pappas gener har? Kanske, kanske inte.
Men när filmen blir intressantare tematiskt blir den svagare som hantverk. Neige vilja att få algeriskt pass framstår som en simpel historia. Men Maïwenn lägger in komplikationer hämtade ur en bredare typ av film och försöker spetsa till en icke-existerande spänning. Det är oväntat i en annars så trendkänslig produkt som kan sin publik.
