Aposteln

I mellanmjölkens land har farbröder gått i pension när de blivit så gamla som Robert Duvall. Men Duvall är gjord av annat virke, man blir kanske det om man har varit med i Koreakriget. I Aposteln nöjer sig inte 67-åringen med att vara regissör, manusförfattare och exekutiv producent, han har dessutom en synnerligen stor huvudroll som den tungotalande pingstpastorn Sonny Dewey från Texas. Det här måste vara hans livs roll. Jag har säkert skrivit det i någon annan recension, men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Duvall förkroppsligar denne karismatiske predikant -- i varje muskelrörelse, i varje ryckning i ögonvrån. Det är hans rolltolkning som lyfter Aposteln till sensationella höjder. När han misslyckas med sin träff med Miranda Richardson, när han frälser Billy Bob Thorntons bråkmakare och inte minst den långa, långa gudstjänsten före slutet -- jag ryser. Det här är stort skådespeleri och vi ser det sällan. På rak arm finns det bara Pacino och De Niro som skulle kunna ge Duvall en match här. Det är intressant med ett porträtt av vad som på håll ser ut att vara en helvetespräst, men i själva verket bara är en fantastisk yrkesman. En god människa, ingen kylig calvinist som kollegan i Breaking the Waves. Filmen är därmed att betrakta som politiskt inkorrekt, detta är ju inte vår gängse bild av självutnämnda sändebud. Detta är inte Alf Svenssons abortmotståndare. Även om man i den amerikanska söderns baptistkyrkor i högsta grad säger ja till livet. Robert Duvall tycks tvärtom inte det minsta lockad av att haka på något samtidståg. Han vill berätta om en man som redan i barndomen drabbades av sitt kall och som blivit bra på det han är bra på. Lite handikappad i det sociala livet, men en jävel på att piska massorna, att få det att lyfta i bänkarna. Här finns inte mycket kritik att hämta, det här är mest en bitterljuv historia om en man som gör ett enda fatalt misstag i sitt liv, som han aldrig kan bli kvitt. Med eller utan Guds hjälp. Duvall vidrör en viss trångsynthet, nuddar rasismen, men förefaller annars oberörd av vad man bör och inte bör berätta. Aposteln är otidsenlig, i bästa mening. Och den är på riktigt. De här människorna finns. Billy Bob Thorntons bråkmakare, John Beasleys pastor och, inte minst, självaste June Carter Cash, som spelar Duvalls mamma -- alla tycks de uppdragna ur Louisianas träskmarker. För att inte tala om medlemmarna i församlingen. Jag är helt övertygad om att de sitter i de där kyrkbänkarna även när inte Duvall är där med sin kamera. Det är de små birollerna som gör den stora skillnaden.