Handlingen i Ant-Man ryms nästan i titeln. Scott Lang (Rudd) är en Robin Hood-figur som vill lägga sitt kåkfareri bakom sig och ta igen förlorad tid med sin dotter. Sedvanlig hjältelogik innebär ju att detta inte går att göra den långa och svåra vägen, utan en sista stöt förefaller vara Langs enda räddning. Lyckligtvis (?) möjliggörs stöten av Hank Pym (Douglas) på vetenskaplig väg så att Lang kan rädda världen från det farliga vapnet Yellowjacket (Stoll). Genom att krympa sig till en myras storlek med all dess proportionerliga fördelar, samt möjlighet att kommunicera med sina nya sexbenta vänner, blir Lang närmast osynlig och övermänskligt stark.
Ant-Man är en av de kortare Marvelfilmerna och absolut lyckad i sin mer småskaliga ambition. För en biobesökare blir det aldrig tråkigt när saker krymper och växer hejvilt, men för riktiga filmnördar blir det däremot lite trögare. Kanske för att Edgar Wrights avhopp föranledde stora omskrivningar av manuset, vilket ofta gör att Ant-Man känns halvfärdig och förvirrad trots att allt är på plats.
För den insatte finns det många fina referenser till Marvel och andra filmer i ett trevligt tempo, utan att känns ängsligt. Michael Peña gör en av de bästa birollerna på länge, vilket liksom vittnar om vilken film Ant-Man kunde ha blivit. Lite tightare i tajmingen, lite mer oväntad, mycket roligare. Visst kan man argumentera för att ännu en superhjältefilm inte måste vara så ”bra”, men nu har vi ändå sett att de kan vara det – så varför då nöja oss med en ovanligt träig Paul Rudd? Oavsett genre är det ju aldrig kul att se något som kunde ha blivit en bra film, men som istället landar i en transportsträcka.
Många har redan påpekat det, men bara för sakens skull: myrorna i Ant-Man borde enligt konstens alla regler vara honor, ändå könsbestäms de konsekvent som hanar. I en film som inte klarar Bechdeltestet, samt ingår i ett större sammanhang som kämpar med kvinnorepresentation, är det beklagligt. Och lökigt. Precis som filmen i sig är det en liten miss som man kan ha överseende med om man placerar den utanför sitt sammanhang, men i sin kontext känns det som ren lathet.
Läs även: "Ant-Mans PR är anpassad för myror"
