Annie (Quvenzhané Wallis) bor tillsammans med ett gäng andra föräldralösa flickor hos den elaka och alkoholiserade fostermamman Miss Hannigan (Cameron Diaz). Varje fredagskväll väntar Annie hoppfullt utanför den restaurang hennes föräldrar besökte innan de lämnade bort henne när hon var fyra år gammal, övertygad om att de snart ska komma tillbaka. Men kvällarna slutar alltid med att hon får gå hem igen med endast en påse rester som pris för mödan. När borgmästarkandidaten Will (Jamie Foxx) av en händelse räddar henne från att bli påkörd av en bil, och märker vilken ovärderligt positiv publicitet ett föräldralöst barn kan ge, tar Annies liv en ny vändning.
Filmen baseras på musikalen Annie som sattes upp för första gången 1977, och filmatiserades 1982. Flera delar av ursprungshistorien har ändrats men de mest kända låtarna är kvar, både Hard Knock Life och Tomorrow ges rättvisa i sina moderniserade versioner. Förnyelsen av berättelsen har flera positiva effekter; de rasistiska stereotyperna från filmatiseringen -82 har tagits bort och ett nytt musiknummer av Sia är inget jag tackar nej till. Men det är förvånande att de valt att ha kvar vissa totalt verklighetsfrånvända och bagatelliserande skildringar av social utsatthet. Annie är även i denna version obotligt positiv, och det blir smått makabert när fosterbarnen skrattar hjärtligt åt miss Hannigans uppenbara missbruksproblem. Ska det vara roligt?
Wallis gör en kaxig och charmig Annie, hon dansar och sjunger obekymrat vackert, men hon kan inte bära upp filmen själv. Foxx är ibland ofrivilligt komisk, speciellt när han vid flera tillfällen visar att han inte under några omständigheter kan låtsasgråta. Filmen är ibland härligt energisk men för det mesta plastig.
Jag är övertygad om att det hade gått att göra en lättsam familjefilm av historien utan att förminska den sociala problematik Annie lever med. Filmen hade vunnit mycket på att stanna i sorgen i alla fall en gång.
