Anaconda

Det hela inleds för säkerhets skull med en kort text om hur dödlig en anakonda egentligen är. Den sista meningen, som ger informationen att en anakonda minsann spottar ut sitt offer för att få jaga och äta upp det en gång till, skulle vara klockren om det vi väntade på var en parodi, men det är det alltså inte. Således en inte alltför lovande start för denna reptilthriller som i sin helhet utspelar sig på Amazonasfloden, dit en brokig skara amerikaner begivit sig för att göra en dokumentärfilm om en ormdyrkande indianstam. Men det artar sig. Temporärt. Filmteamet, anförda av Eric Stoltz' antropolog, ter sig minst sagt malplacerade i djungeln, vilket också är meningen eftersom det handlar om den civiliserade människans oförmåga att anpassa sig till, och rädsla för, den vilda naturen. Det är nog inte förmätet att anta att skrönor likt denna har stor del i just den rädslan. Och de har funnits länge. Redan Bibeln förespråkade att de saktmodiga borde gå hela ur striden med den onde och så är också fallet här. De liderliga, de giriga och de dumdristiga blir smälta i reptilmage medan moralen segrar i alla vinklar och vrår. Scenen där två pilska medarbetare ger sig ut i den okända nattens mörker, för att ta en snabbis, är förhoppningsvis en hyllning till skräckfilmshistoriens alla tidigare ärthjärnor. Till skillnad från många andra som försökt sig på konststycket att skrämmas medelst ondsinta djur lyckas faktiskt regissör Llosa etablera just den känsla av otrygghet som behövs. Detta mycket tack vare fotografen Bill Butlers förmåga att i en tagning förvandla vackra scenerier till ett bubblande inferno. Men så var det också han som med sitt kameraarbete i Hajen för evigt etablerade en rädsla i mig för att sprattla med benen när jag simmar. Tyvärr går det som det brukar när det handlar om filmmonster. När jätteormen väl dyker upp i helbild, när duken blir så där matt och lätt dammig som den blir när datoranimerade kreationer interagerar med levande materia, försvinner det mesta av intresset.Inte allt, dock. Och det tackar vi den gamle favoriten Jon Voight för som här tangerar, bara tangerar, gränsen för överspel när han inom sin karaktärs ramar gör en fri tolkning av såväl Djungel Jim som Marlon Brandos Överste Kurtz i Apocalypse.